Efterlängtad solist hos Storbandet

Mannen som inte blåser i sin trumpet men andas i den, han kom till Västervik igår för en konsert tillsammans med Västerviks Storband i Bryggaren. Namnet är Jan Allan. Det var förresten inte länge sen han var här senast, knappt ett par månader för en Spisa-kväll. Och för ett år sen spelade han i Sankt Petri med Bengt Tjäder vid flygeln. Att han var välkommen åter, det märktes sannerligen på entréapplåderna.
Västerviks Storband är stort i dag. Skicklig besättning. Och med en vokalist som ger ett extra lyft. Det är naturligtvis Ingrid Lindebratt. Som vanligt är Peter Andersson han som leder det hela. Och lika traditionell är Bruno Blomberg som berättare. Han gör det dessutom så bra och trivsamt att han fick lika vackra blommor som solisterna för sin insats.

När Jan Allan är med får oftast Georg Riedel en viktig roll och Harry Arnold en ännu större. Det är ju i Arnolds "klassiska" jazzmiljö som Jan Allan så att säga växte upp. Han har hållit sig till sin trumpet i över 50 år nu. Än så länge har 72-åringen inte tröttnat. Virtuositeten sitter säkert och ingenting av de friska har mattats i hans ton.
På tal om friskhet kommer man osökt in på Ingrid Lindebratts sångkonst. Vad hon än ger sig in på, hur högt hon än lägger ribban river hon den aldrig. Och just det avspänt friska är nog hennes mest värdefulla tillgång.
Efter upptakten med bara bandet i "Bluesin the closet", på något sätt för att vi skulle begripa vilken nivå Västerviks Storband håller idag, gjorde Ingrid Lindebratt entré. Det blev Riedels "To close a comfort". Direkt efteråt ökade hon tempot med Peggy Lee-låten "Fever". Ingrid kan verkligen konsten att låta det storma till när det blåser.

Självklart väntade vi alla på att Jan Allan skulle visa sig. Bruno Blomberg hann knappt börja sin Allan-introduktion innan Jan själv stod där bakom Brunos rygg, ivrig att få komma till tals med sitt läckra instrument..
Det blev Riedel, både "Take love easy" och "Ralph´s new blues" där även en ovanlig ton letade sig ut. Det var Björn Danielsson i sax-gruppen som bytte till en basklarinett - ett inte ovanligt Harry Arnold-grepp för att överraska i tonspråket.
Programmet gick vidare. Solister ur bandet dök upp lite då&då. Som Eje Högberg vid synten, Leif Hedman med sitt stronga gitarrspel, trumpetarna Mats Nilsson och Jesper Sörensen, Mattias Dahlin och Christer Ekström, båda på tenorsax. Samt givetvis Peter Andersson själv med sin trombone, liksom far hans, Gunnar.

Allting, ensemblespelet och soloinsatserna blev vackra bekräftelser att Västervik har ett storband som kan konkurrera med det mesta.
Finalnumret, även det med Jan Allan som solist, blev Bobby Shew´s "Fine together". Bättre sammanfattning av kvällen är svår att tänka sig.
Extranummer då? Jo, Harold Arlen´s "My shining hour". Om namnet Arlen inte dirket säger något, så tänk på Trollkarlen från Oz. Den är hans verk!