Dystrare influenser för Arctic Monkeys

Rätt logiskt också att anlita Queens of The Stone Ages frontman Josh Homme i producentstolen. Senare kom beskedet att bandet lyssnat på Jimi Hendrix och Cream under processen. Ni fattar att det här är ganska långt från popdebuten "Whatever people say I am, that’s what I’m not". Nu är det rock och dystrare influenser som gäller - men det fungerar inte mer än halvvägs. Alex Turners lyrik är lika strålande som alltid och gitarristen Jamie Cook briljerar med kreativa gitarrlösningar där Homme haft många fingrar med i spelet. Men i övrigt musikaliskt står det stundtals och stampar. Tempot är slött och de där klockrena refrängerna saknas. Bandmedlemmarna var nog lite för ivriga att söka nya vägar och tappade bort sig själva en aning på vägen. Jag tror att ett steg tillbaka - med den här plattan i bagaget - kan skapa stordåd nästa gång.

Dystrare influenser för Arctic Monkeys

Så här i efterhand känns det rätt logiskt att Arctic Monkeys definitivt skulle ta steget över Atlanten. Soundet på förra plattan "Favourite worst nightmare" liksom visade att det var i Staterna nästa steg skulle tas.