Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Varje år åker de hit, bor i trånga små rum, äter husmanskost och jobbar till sent in på nätterna. Och betalar lika mycket som för en billig solsemester. Det är verkligen med blandade känslor som jag är här.Att betala för att sitta i "skolbänken".Nja inte riktigt.Jag pratar folkhögskola och sommarkurs på liten ort ute i bushen. Deltagarna är hängivna, kramar varandra i kärt återseende. Här görs hattar, trycks på tyg, knådas lera, naturfotograferas och smids nästan dygnet runt.Och jag vet inte vad jag ska tro om mörkrumsgänget som jag ska hänga med. De flesta har gått på samma kurs varje år i massor av år. Jag undrar varför. Vill de inte testa nåt nytt, se nåt nytt? Vad är det egentligen som lockar med ett slitet och nedgånget 70-talsrum med toa och dusch i korridoren?Men kanske är det allas personligheter som ger den lilla extra kryddan.Det är den långe smale stockholmaren som föredrar digitalt framför mörkrum och som tänker åka ut till en kyrka nattetid och fota med riktigt långa exponeringar. Som även kryper in i orglar.Det är värmländskan som gillar att fotografera människor i farten och som åker ut till förorter, köpcentrum och matbutiker för att fånga dem.Det är teknikfantasten som har alla tekniska prylar och som arbetar för att få fram den perfekta kopian.Det är västeråsaren som rullar runt i gräset bland hästarna och fotar nosar och hovar. Rullar undan när hovarna kommer för nära.Det är den långe Salabon som många säger pratar som Martin Ljung men som även påminner lite om Björn Gustafson den äldre, ni vet han i Jönssonligan.Det är hon som fotograferar en smed med flugsmällan i högsta hugg. Kontraster.Och så jag som helst av allt vill stå i mörkrummet och jobba med mitt projekt. Inte ha lektion.Vi är nog lite dumma allihopa som åker hit på vår semester och betalar dyrt för att "gå i skolan". Det är faktiskt billigare med helpension i Turkiet och hit till bushen har jag dessutom behövt ta egen bil. Det kostar också.Jag äter frukost med värmländskan, teknikfantasten och alla de andra. Jag har inte sett på tv på hela veckan, missat både Morden i Midsomer och EM-matcher. Det fikas och äts varannan timme. Mackor med ost är snarare regel än undantag. Tröttheten har satt i efter nätter i labbet. Jag har blivit en i gänget, invaggad i folkhögskolevardagen.Lunken skulle kunna ha fortsatt länge till men istället drar vi därifrån.Redan dagen efter ska skolan fyllas med nya, entusiastiska kursdeltagare som jobbar dygnet runt, äter sex gånger per dag och bor i små spartanska rum.Men på nåt vis tar det inte slut här. Alla i gruppen verkar vilja hålla kvar i gemenskapen. Hemma i mejlboxen väntar en hel radda meddelanden. Västeråsaren har stannat och sovit i gräset på vägen hem. Salabon hoppas att städningen gått bra.Nej, det här är nog bara början på något. Vad som händer? Det får vi se.
