Driften att finnas trots allt

I denna absurda film förekommer en hand som kläms i en dörr. I en närbild syns hundratals myror krypa i handflatan, ögonblicket senare visar kameran människor och bilar på gatan i helikopterperspektiv. Kanske jämförelsen mellan Bunuels filmklassiker och Holmstrands dikter låter sig göra? Men då ska vi veta att om Bunuels inventeringar av märkliga inslag i tillvaron framstod som makaber är Holmstrands rapport från människors nutida värld inte endast betydligt mer skruvad; här är vilsenheten total. Visserligen finns ett landskap som är identifierbart och det går att relatera till begrepp och olika fenomen. Diktens jag säger: "Jag hävdar, utan att höra min egen röst, att de fortfarande är delar av ett landskap jag hör hemma i." Men tämligen omgående upphävs en sådan visshet: "Men den stormande vilsenhet mina något pressade försök till härledning rivs upp av tycks tyda på något annat." Där det för inte så länge sedan i historien förekom att människor samlade på allsköns föremål och etiketterade dessa, till exempel i burkar eller i arkiv, utspelas en inverterad insamling av tillvarons icke-rekvisita i Holmstrands dikter: Bildfragment åt samliga håll. En ljusbomb
inför aldrig påvisad förekomst av
singularitet (förstärkta avslut?)
vänder tvärt. Ett skratt drar sig in i skrattet,
angör snart den yttersta annanheten Det skulle vara lätt att avfärda dessa dikter som estetiska lekar. Jag vill inte gå en sådan väg. Allvaret i lägesbeskrivningarna över tillvaron i människovärlden tillåter också inslag av sådant som man önskade stannade vid poetiska effektsökerier. Holmstrand skriver: "Pojksoldater dör i varandras armar." I mina associationer återkommer myrorna. Denna gång i de just dödade pojkarnas handflator.

Driften att finnas trots allt

Leif Holmstrands tredje diktsamling heter Myror. I brist på bättre anknytningar går tankarna till Luis Bunuels surrealistiska film Den andalusiska hunden (1928) när jag läser dikterna.