Död pappa gör livet komplicerat

Det finns en australiensisk sägen att de dödas andar flyttar in i tråden. Det blir utgångspunkten för Judy Pascoes debutroman om familjen som hamnar i känslomässig kris efter att fadern dött en alltför tidig död. Efter sig lämnar han en moder och fyra barn.
Simone är tio år och saknar sin pappa något otroligt. Hon blir vilsen efter hans död och får inget stöd från mamman som går upp i sin sorg. Den äldsta brodern Edward får fylla rollen både som mamma och pappa, men lyckas inte riktigt trots sina ansträngningar.
Men så börjar trädet på bakgården tala till Simone och hon förstår att det är den döda fadern som bosatt sig där. Först är det otäckt, men sedan tar hon mod till sig och klättrar upp i trädet. Högst upp kan hon sitta och prata med sin pappa och det känns trösterikt.
Trädet/fadern tar ett allt starkare grepp om familjen och huset och grannarna börjar ana oråd. De vill hugga ner trädet, men Simones mamma vägrar.
Om Simones pappa verkligen bor i trädet vet jag inte, men både Simone och hennes mamma är fullständigt övertygade. Tron på pappan i trädet är inte helt okomplicerad och tillvaron blir ganska krånglig. Simone och mamman är uppslukade av sin sorg, medan de tre sönerna koncentrerar sig på att klara vardagen. Slitningar i familjen är oundvikliga.
Greppet att utnyttja en sägen och låta berättelsen utgå från den ger en extra dimension åt familjen sorg. Det visar på hur sorg ibland kan gränsa till galenskap och vilken inverkan det får på omgivningen. Det är en bra skildring av hur människor kan fastna i sin sorg och vägra gå vidare. Trots de svåra konsekvenser det får för deras relationer till de levande.
Fortsätter Judy Pascoe i samma stil kan det här vara inledningen till ett författarskap som skänker läsaren värme med en gnutta svärta.