Jag vet att det är osnyggt att både tjata och skryta men jag var en av de nästan 70 000 som var på Håkan Hellströms konsert på Ullevi i somras.
Det var, för att använda en klyscha som jag nästan alltid opponerar mig mot, MAGISKT. Och minnen satt fortfarande kvar i hjärtat och värmde så göteborgskt gôtt i höst- och vintermörkret.
Och jag skulle så klart ha nöjt mig vid det. Att liksom suga på minneskaramellen i små snuttar och smaka av härligheten i små doser om och om igen.
Istället bestämde jag mig för att äta upp hela skålen med karameller. Det är så jag fungerar, allt på än gång, gärna nu men helst i går.
Jag tittade på konserfilmen, den låg på Aftonbladets sida. Och den där karamellen smakar mindre nu. För alla de känslor jag kände just där och då, på ett stekhett Ullevi i Göteborg kunde ingen filmad konsert förmedla igen och det förminskade upplevelsen. Jag började tvivla på hur härligt det egentligen var den där dagen, mindes jag fel? För det såg verkligen inte magiskt ut.
Någon månad senare försöker jag mig på att förstå vad ”ungdomarne” pratar så mycket om när det blir dags för årets upplaga av Summerburst. Det gick en ”dokumentär”, eller snarare en lång reklamfilm, på SVT om det hela. Det är hemskt stofiligt beteende att försöka uppdatera sig på det sättet, jag är medveten om det. Men vi kan väl se det som en tidig 40-årskris och vara nöjda med det?
Nu ska jag försöka förklara vad Summerburst är. Håll i er, så här gammal har jag aldrig känt mig förut: det är väl ”typ dansevent och konserter med fet housemusik”. Och många fullkomligt älskar det. Jag förstår dem, om jag varit mer alert hade jag också tagit på mig ett par Raybans och ett linne (för det verkar vara konsertkostymen som gäller) och druckit trist festivalöl i mängd.
Problemet med programmet är att det inte händer just så mycket alls. Artisterna trycker liksom på play, vrider på ett par knappar och viftar mer eller mindre frenetiskt med en arm. För att det ska hända något utöver det skickar man upp sjukt mycket fyrverkerier. Allt filmades. Till slut hade man slut på idéer och fick vända kameran upp och ner för att få variation, jag skojar inte.
MEN jag förstår att det säkert var MAGISKT för alla de som stod där och dansade flera timmar i sträck. Men det förmedlades inte genom rutan. Det magiska gick förlorat igen. Det måste känts futtigt för de som dansat fötterna blodiga på plats.
Jag kommer inte att se om saker igen, jag tvivlar för mycket på mina minnen. Ibland är det bättre att minnas lite disigt än högupplöst.