Dikter som prismor Birgitta Lillpers många böcker röner ofta stor uppmärksamhet. Oavsett om hon skriver prosa eller lyrik möter kritikerkåren med gillande. Några av hennes böcker har nominerats till Augustpriset. När den nu aktuella diktsamlingen, Glömde väl inte ljusets element när du räknade, omtalas på kultursidorna kommer med största sannolikhet omdömen som "egenartad poet", "dikter omöjliga att värja sig mot", "poetisk urkraft" och "integritet" att figurera. Sant är det! Några verser ur Ex silentio lyder:
över gränserna. Det är
när man är sändebud
vid död och sjukdom. Det är även
när man letar
något förrymt djur, går
med andan (i halsen)
grimskaft i handen.
Helt nytt
belyst, nytt
ljus kastat
Ofta är den yttre miljön lantlig i hennes texter. Glesbygdsmänniskor omges med typiska föremål och företeelser. Inslag av moderna föremål, som t ex en takbox i samband med en bilresa, omnämns. Dessa moderna miljömarkörer är dock sällsynta, lika ovanliga som kulturell namedropping, t ex konstnärsnamnet Caravaggio, den sofistikerade texten till trots. I den citerade dikten omnämns istället ett grimskaft. Dikten talar om att gå över gränser, död och sjukdom, förrymda djur. Något förlupet, kanske okänt, tycks författaren mena, går att fånga in. Se med nya ögon. Se i ett nytt ljus: "...Helt nytt/belyst, nytt/ljus kastat -", skriver hon.
Lillpers vill se det invanda i delvis nytt ljus, oavsett om detta invanda är en takbox, en grimma eller en känd renässanskonstnär. Dikterna vidgar tillvaron. Hon skriver knappast nyenkelt på ett käckt och folkligt sätt som den vardagliga miljön kanske lockar oss att tro. Hon skriver inte heller akademiskt snårigt för att briljera. Däremot närmar sig dikterna existential-filosofiska betraktelsesätt. Fenomenologin, till exempel, som hävdar att tillvaron inte låter sig betraktas endast såsom den uppträder inför våra ögon.
Birgitta Lillpers
Glömde väl inte ljusets element när du räknade. Dikter.
Wahlströms & Widstrand
Så jobbar vi med nyheter