Dikter som inte bara tillhör vänstern

Loa Falkman och Josef Fares gästar Carin Hjulström-Livh i hennes talkshow. Med anledning av att Falkman spelar rollen som statsminister i den aktuella teveserien Kommissionen, som skildrar hur kaos breder ut sig efter en terrorattack i Stockholm, resonerar man om det ökande våldet.
Falkman markerar att vi måste göra allt för att få ett slut på sprängningarna. Fares vädjar till förståelse för varför självbombarna agerar som de gör. Och därmed är samtalet över. Fares får slutordet och vinner, om nu en segrare skulle koras, på grund av en slags moralisk överlägsenhet. I ett slag framstår Falkman som ytlig, konservativ och allmänt bimbo.
Har vi upplevt fenomenet förr? Självklart finns det orsaker till varför krig och uppror föds, fattigdom till exempel, men behöver vi gå den långa vägen förbi terrorattackerna och förhindrandet av att oskyldiga människor mister livet, för att samtidigt med antiterrorlagar nå harmoni på ett djupare plan mellan människor och grupper?

När Göran Greider sammanställer 56 politiska dikter och kommenterar dem, Bakom TV:n ändrades ljuset, skriver han att det är fullt tänkbart att kommentera politiska dikter med högerpolitisk hemvist. I ett slag nämner han några fascistiskt engagerade skalder. Så demagogiskt, så fräckt! Men själv roas han inte av ett arbete med andra dikter än sådana som tilltalar honom som vänsterintellektuell. Detta går emellertid att förstå, att respektera.
Frågan, som verkligen är ett predikament, en moralisk och retorisk nöt att knäcka, kommer åter. Hur kommer det sig nämligen att all, eller nästan all, väsentlig kultur, betraktas som vänstertankar. Som ett engagemang sprunget ur vänsterideologier och dess sympatisörers mödor? I själva verket visar det sig att majoriteten av de dikter som Greider föser in i fållan "vänsterpolitik" i själva verket är texter som alla, ja, det skulle vara fascisterna som utgör undantaget, kan finna styrka i.

Låt vara att den historiska kontexten i vissa fall varit impregnerad av vänsterintellektuell retorik, till och med visioner och kamplust. Men att förvandla det mesta av mänsklig indignation, engagemang mot till exempel fred, orättvisor och miljöförstörelse, som uttryck för vänsterns värderingar, känns lika ohederligt som att förvandla Dan Andersson och Nils Ferlin till kristna poeter, enkom för att de skriver om himlen och allmän hinsideslängtan.

Dikterna är hämtade från 1900-talet och många av dem är välkända. Inte minst gäller detta Göran Sonnevis så kallade Vietnamdikt från 1965, "Bakom TV:n ändrades ljuset", den som på allvar medvetandegjorde många om Vietnamkriget, inte endast vänsteraktivister. Göran Sonnevis dikt tillhör alla, precis lika mycket som Israel Kolmodins hymn Den blomstertid nu kommer tillhör folket, inte endast kyrkans folk.
Och önskar någon få ge uttryck för detta ska ingen som kallar sig vänsterengagerad, eller kristen, klippa av inlägget med argument som säger att åsikten inte är grundad i någon djupare, politiskt korrekt, tolkning av sammanhangen.
Människa först - sedan ideologi! Befria poesin!