Dikter som är veritabla dagböcker

Göran Sonnevis diktsamling Oceanen, omtalas som 2005 års mäktigaste svenska lyrikutgåva, och det är svårt att inte hålla med. Åtskilligt i stil och upplägg står att känna igen från tidigare mastodontsamlingar av poetens hand.
Sonnevi blandar enskildheter ur privatlivet med bataljmålningar såsom samtidshistorien visas i tevesändningarna. Dikterna, och diktsamlingarna, är veritabla dagböcker, men på ett egensinnigt sätt förvandlas pratigheten till, på en och samma gång, en seren och jordig poesi, där var och en som det minst delar författarens känslighet inför omvärlden bereds tillträde.

Göran Sonnevis nya diktsamling tar oss med ut på fjärilsexkursion på Ölands ostkust, för att på nästa uppslag vandra i saknadens fotspår efter Göran Tunström på Koster. I några dikter känns hustruns värme nästan fysiskt nära, upprörs känslorna inför terrorn som drar över världen. Poeten kan beskyllas vara idealist, känslig inför realiteter så att gränsen till aningslösheten nuddas. I så fall behöver världen fler idealister.

I den fyrahundra sidor tjocka samlingen möter genomgående frågan om ondskan. Att tro sig stå utanför spelet om ont och gott, får andra göra, inte Sonnevi:
"Åter till det onda Vad är det i mig själv? Eftersom jag inte
kan projicera det på andra utan att dö Ser det skeva,
inre leendet Där mörkret väller in Där jag bara låter
det gå Också i detta att inte göra något Kan jag då också
tillfoga smärtan? En gång trodde jag att jag inte kunde det"

Sedan sextiotalet, och den politiskt färgade dikten, som bland andra Sonnevi skrev, har de världspolitiska händelserna blivit svårare att analysera, att tyda. Poeten, och hans poesi, tar konsekvenserna av insikten, men abdikerar inte som vittne av vad som utspelas i samtiden.
1955 tilldelades han ett bokpremium i skolan, Rachel Carsons "Havet omkring oss". Den gången blev inte boken färdigläst.
Sonnevi skriver:
"Nu läser jag den igen Ser den snabbt föråldrade kunskapen Om
jordens ålder, om planeternas födelse, månens uppkomst Vad med oceanen?
Och vad med livet? Ändå ser jag att jag förstått något Inte
mycket; men det gör jag antagligen inte nu heller Ändå finns bara
den kunskap vi har, att agera efter, varje ögonblick"

Jag uppfattar inpasset i den omfattande textmassan som en nyckelscen, som ett mycket ärligt, och djupt insiktsfullt, vittnesbörd. Ljuset över tingen skiftar ständigt. En människa vet inte särskilt mycket.
Likafullt har vi att agera efter den kunskap vi tror oss besitta. Plats för såväl handlingskraft som ödmjukhet på samma gång. En insikt många skulle tjäna på att ta del av.

När därför diktsamlingen avslutas med orden "Oceanen är i varje ögonblick ny Kvar står Oceanen", är detta endast skenbart motsägelsefullt. Världen är densamma genom tiden, och samtidigt förändras vi som människor, på det sätt som filosofen påstår när han säger att ingen kan två gånger stiga ner i samma flod.
Men sentensen kan också uppfattas som en beskrivning av boken Oceanen själv. Efter genomläsningen blir den åter den reservoar av liv och händelser som ryms mellan pärmarna, samtidigt som varje dikt riktat ljuset något annorlunda över tillvaron.