Dikter om vårt hopp bortom hoppet

Lennart Sjögrens senaste diktsamling, den nittonde i ordningen, betitlas Ur människovärlden.Det är också denna värld som utgör scenen för diktningen. Inledningsdikten markerar författarens position: "Ur människovärlden är det jag skriver / det finns många andra världar / jag känner dem inte."När jag skriver att världen är diktningens plats betyder detta inte att själva dikten begränsas till världen i ett krasst konstaterande att materien likt ett skal samlar allt vad som är och sker instängt i en människas liv. Sjögrens stränga markering av hur han ser på verkligheten i den inledande programdikten tillåter att vi med de övriga dikterna ofta ställs vid gränser som visserligen aldrig överträds men som ändå öppnar upp för svindlande tankeresor:Om den mörka materien vet jag inget
ej heller om den himmelska
något tycker jag mig ha hört av viskningarna
från jordens och från djurens värld
men varken flugornas eller gnagarnas röster
har jag kunnat tyda
vattenblänket som lystet lockade
försvann
redan innan jag hunnit vända mig om.När vi läser Sjögrens dikter, det gäller i stort, är dubbelheten uppenbar. Inte så att ett antingen-eller-tänkande är vid handen. Vi måste passera ytterligare andra gränser än bejakandets och förnekandets. Tillsammantaget innebär detta att försanthållanden i dikternas propåer är att ta på allvar men kanske inte alltid på de grundvalar som orden i deras begränsningar ställer fram samma tolkningar av tillvaron. Jorden är författarens plats, inte några himlar eller annat som kan relateras till religionens värld, här är det viktigt att beakta författarens integritet.Likafullt söker samma dikter ett tredje som inte kan omnämnas annat än i ett något okänt som ändå är uppenbarat i det kända. Så har det ofta varit under resan genom Lennart Sjögrens många diktböcker och så förhåller det sig också i vinterns samling.Flera år efter att människan begravts hörs hjärtat slå, står det i en dikt. Andra ordningar visar sig göra det omöjliga möjligt. När allt framstår som tomt och träden urholkats möter i samma tomhet likväl livet på nytt som en möjlighet. Ryktet uppträder i en av dikterna som något som talar om en hemlig benådning. I en annan dikt stiger kvinnan som dömts till bålet upp på regnbågen, och i en dikt förväntas norrskenet lysa på ett annorlunda sätt när flagorna fallit från ögonen. Visserligen är Sjögrens modus indikativ, det vill säga han beskriver en krass verklighet med vardagsnära ord, men inte sällan möter också konjunktiven, det vill säga önskan om ett annorlunda varande. Något annorlunda föresvävar människovärldens determinerade tillstånd.Därför överraskar det inte att hoppet tilldelas en längre dikt. Med tydliga referenser till Paulus lovsång till kärleken hyllar poeten hoppet, antagligen eftersom kärleken är så pass avslöjad och till intet förpliktande just: "Det (hoppet) är slugare än en mened / och listigare än maktens hus / det lever i jordskreden / sin äreport har det i nederlagen / det tänjer sig längre än lusten / det går inte att hålla fast / annat än som förbrukat glitter".Människovärlden är således Lennart Sjögrens plats, och det sår han ser och upplever i sig själv och i tillvaron allmänt överger honom inte. För den skull är poesin inte nattsvart.Visserligen flyger korparna in över land och människan skulle bli dess rov om hon var en gnagare, men i samma dystopiskt strukna verser föds hoppet om en insikt som i sig föder ljuset åter. Samma fåglar bär inte endast död i sina vingar; själva livet blir synligt i deras flykt mellan stränderna över vattnen.Det är som om tiden som härskar över allt som lever själv ser sig som en fånge. "det är som vore jag född av något / jag inte känner och som är utanför min krets", säger Tiden i en dikt med samma namn. Livet har varken någon början eller något slut. Och så länge hoppet finns är livet. Glädjen i bemärkelsen livsglädje och framtid är något svårfunnet i Sjögrens dikter men tro aldrig att det uteblir. Det är väl snarare så att han menar allvar med orden till skillnad från så mycket annat i samtiden som i stället för att skänka livsmod mest tynger och tröttar ut oss.Så ska hoppet aldrig utrotas om vi får tro dikten, även om visorna också kan vara klena sibyllor, enligt en annan stor skald som skrev ned just den dikten om Skönheten som kom till byn på Öland: "Då återkommer det under ett annat namn / i en annan tid. / Så är vårt hopp."