Dikter om motstånd och acceptans

Kennet Klemets nya dikter, Lux interior, läser jag som ett upprop till skydd mot den personliga integriteten. Ett uppror mot kravet på anpassning.
Men frågan är delikat. Klemets kaskader av minibetraktelser i sentensliknande utläggningar söker förståelse utanför de gängse upprorens gränser.
Tämligen omgående blir det tydligt att diktjaget söker respekt för sin särart bortom ett allmänt nej-sägande eller det motsatta nämligen att godkännas av omgivningen genom att infogas i det konforma tänkandet. Det inre ljuset hos individen innebär något bortom bortom:

Poeten skriver:
Gång på gång skaka av sig arvet. Tror sig styra men är styrd. Iakttar,
försvarar och rycker fram ensam i lägenheten. Allt går åt helvete, det
är utgångspunkten, det sitter i väggarna: en enklare klasskamp, lysande
gömda möjligheter.

"Gränser öppnas av drömmar", skriver han på ett ställe.
Och nog är vi många som i drömmen om natten sett idealen smälta samman med verkligheten för att vid uppvaknandet se samma planlösningar för ett befriat och rikt liv mest likna klottret på omslaget till telefonkatalogen.
När Klemets skriver att Anders Lundins ögon skär som knivar är det ju i det närmaste en bildtransformation, men vad innebär påståendet? Också i till synes harmlösa uttryck som folkliga nöjen spänner Draculas ögon sig in i individen och suger bort det inre ljuset.

Åter igen blir det tydligt hur Kennet Klemets denna gång ber om mandat, inte endast för sig utan för alla självständigt tänkande personer, att slippa undan kravet på symmetri i tillvaron. Acceptera människan och hennes rätt till integritet bortom de sanktionerade alternativen att godkänna eller att revoltera mot vad som anses som normalt.
Poeten skriver visionärt om

En värld utanför, bortom historien. En dröm född ur förtryck, slutna
tankesystem, verklighetens mardrömmar. Upptäckternas tid.
Tortyrkammare kan, med respekt för dem som misshandlas i dessa, gestaltas på tusen olika sätt.
Lux interior utgör en stimulerande läsning och de poetiska klurigheterna är inte nedpräntade till förströelse. Likafullt är läsningen nöjsam.