Dikter med särpräglat personligt språk

Roland Bågenhammar (recitation av egna dikter)
Christer Davidsson (gitarr)
Det går en väg till havet
MixArt Studio och Platoneic Sound & VisionMitt i flödet av den alltmer påträngande julmusiken ligger där plötsligt en ny cd på mitt bord. Även om mycket av innehållet spelades in redan 2004 är den alldeles nyligen utgiven. Och i rätt tid, kan man säga, även om det kan låta grymt. Den ena huvudpersonen är Roland Bågenhammar, och så här ligger det till. För Roland, under många år Västerviks fängelse- och ungdomspräst, är dagarna räknade. Mot ALS står läkarna rådlösa, liksom den drabbades egen kropp.

Cd:n heter "Det går en väg till havet" och innehåller 36 dikter. Men också elva stycken musik på gitarr, stilsäkert inlagda mellan dikterna. Han som spelar är Christer Davidsson, en av Rolands nära vänner och konstnärligt förtrogna. Utanför arbetet som lärare och artist är han en kulturambassadör för den klassiska gitarren i vår kommun.
Redan när man läser Roland Bågenhammars dikter slås man av hans särpräglat personliga språk. Att höra honom själv läsa skärper den känslan ytterligare. Det är inte bara orden man hinner uppfatta. Upplevelserna bakom, hans tankevägar fram till just dessa ord, hans mycket personliga sätt att läsa - alltsammans gör att känslan av närhet stärks.
"Det går en väg till havet " är en mycket svensk samling dikter. Särskilt har Bergslagen, både kulturen, människorna och naturen, färgat Rolands val av motiv. Mellan dikterna öppnar han också ofta för korta, belysande kommentarer kring sina ämnen.
Några titlar kan kanske få läsare på spåret. Att våga falla. Vilse. Bakom ett baldersbrå. Grenen utanför vårt fönster. Vad rör det en svala En gång ska det gå i uppfyllelse. Tröskelvärde. Och en gång mötte jag Nalle Puh.
Musiken, så smakfullt tolkad av Christer Davidsson är inte ett ögonblick svensk utan spansk. Helt korrekt är det inte att skriva så. Traditionell, katalansk folkton och andra toner utan angivna kompositörer är lätt att bestämma till den spanska gitarrkulturen. Liksom stycken av Francisco Tarrega och Luis Milan. Men Augustin Barrios (hur ren spanska han än talade) kom från Södra Paraguay. Och 1700-talstonsättaren och lutenisten Sylvius Weiss var hur tysk som helst.
Musiken har ett djup som samspelar med Roland Bågenhammars tankar. Dessutom har musikvalet en intressant bredd. Milan är 1500-tal, Weiss 1700-tal, Tarrega 1800-tal och Barrios klart 1900-tal - han dog 1944. Musikinslagen fungerar inte som pauser utan som rum för eftertanke.
Alla dikterna är inlästa i maj 2004. Då ägde Roland ännu förmågan att med sitt röstliga skådespel ge exakt det liv åt dikterna som han ville. Idag är den tiden förbi.