Det viktiga fotbollslaget

Det är glesbygd och arbetslöshet, hembränt och raggarbilar, inskränkt men vänlig småstadsmentalitet. Det är ett fotbollslag som är viktigare än något annat, en frälsare från England som visar sig vara alkis med gott hjärta. Motgångar, medgångar, fotbollströjor som råkar bli rosa i tvätten, en skopa vardagsrealism, en skopa eskapism. Ja, herregud, här finns till och med en vresig Ingvar Hirdwall i rullstol.

Och det är riktigt, riktigt bra. Svensk "feelgood" när den är som bäst. Klyschorna är ömt vårdade, klockrent levererade och det tippar sällan - faktiskt aldrig - över i vare sig dumslapstick eller olidligt plastallvar. Kanske beror det på att fonden är fotboll. Klyschor biter liksom inte på ett fotbollstema, det är mer eller mindre immunt. Hade fonden varit en hembygdsförening eller en kyrkokör (ni vet vad jag menar) hade klyschometern förmodligen slagit i botten.

En annan, troligen mer bevislig, förklaring är att "Offside" är ett kompetent hantverk. Tempot är konsekvent, manuset utan svackor, skådespelarna utmärkta - framför allt Jonas Karlsson och Anja Lundqvist. Brendan Coyle gör en oerhört stabil tolkning av det berömda talet-i-omklädningsrummet-innan-den-avgörande-matchen: "We love this game just as much as Beckham and Ronaldinho! Now go out there and prove it!". Och Jonas Karlssons och Anja Lundqvists gestaltning av ett haltande äktenskap i arbetslöshetens skugga är väldigt väl genomförd.

Enda smolket i glädjebägaren är att man petat in före detta landslagsspelaren Tina Nordlund som skådespelare. Varför inte bara låta henne göra det hon bevisligen kan, nämligen spela fotboll? Hon drar sina repliker som man kan förvänta sig av någon helt utan skådespelarvana. Det vill säga stelt och med bristande inlevelse.
Men om inte "Offside" blir en av höstens svenska hitfilmer blir jag mycket förvånad.