Det vardagliga blir en saga

Marie Hermanssons nya bok Hembiträdet är en berättelse mitt emellan en modern saga och en deckare. Men kanske mest en suggestiv och lite ovanlig skönlitterär historia, så som hennes romaner brukar vara.
Huvudpersonen är Yvonne Gärstrand, en framgångsrik managementkonsult i Göteborg. Då och då tar hon en promenad i ett villaområde i utkanten av stan långt från sin egen bostad. Hon har bara råkat hamna där en dag och blivit nyfiken. På sina promenader iakttar hon villorna och trädgårdarna och dem som bor där, och lär sig allt mer om dem.
Hon drivs av nyfikenhet, men inte en illvillig utan en godhjärtad. Hon ser på villainvånarna med ömsinthet och önskan om att de ska ha det bra.

En dag ser hon en lapp på områdets anslagstavla om att en av villaägarna söker ett hembiträde några timmar per vecka. Detta ser hon som en möjlighet att lära känna området mer genom att få komma in i en av villorna. Först tänker hon sig bara en anställningsintervju men kan inte säga nej när hon blir erbjuden jobbet.
De här timmarna på måndageftermiddagarna blir hennes flykt från sin andra verklighet. Hon byter skepnad, tar sig ett annat namn och sätter på sig andra kläder när hon går för att städa och stryka skjortor hemma hos Bernhard Ekberg.
Här dras hon in i ett händelseförlopp hon inte kan förutse.

Det jag mest gillar hos Marie Hermansson som författare är hennes fantasi, hennes förmåga att berätta en historia som nästan skulle kunna vara sann om det inte vore för att den är så utanför vad man tänker sig skulle kunna vara verkligt. Det vardagliga blir en saga.
Historien rullar på och plötsligt är läsaren mitt uppe i något som man inte vet hur man ska reagera på. Det oväntade känns som en självklar följd av det som hittills lästs.
Kanske slutar den lite snöpligt, lite väl snabbt. Men det är vägen dit som är viktig.