Det stora äventyret på Prärien

Jag var Janne Trollkarls grabb, men förvandlades till cowboyhjälte dagen efter ytterligare ett magiskt avsnitt av "High Chaparall". Då sprang jag ut på Johannesbergsvägen, tog mig förbi Rune Masths Texaco-mack på Östersjövägen, fortsatte bort mot Tomtegatan, passerade ICA-affären och red ut på Prärien.
Där, på den där ängen, låg vårt eget Vilda Västern. Precis bakom ICA stod våra hästar sadlade och klara. Winchestern hängde från sadelns sida, precis så där tufft som på Manolitos eller Bucks eller Blues hästar. Den blanka leksakspistolen från Handelscentralen på Strömsgatan var en riktig Colt 45:a och satt säkert i hölstret.
Träden var sådana palmer som man såg i High Chaparall, och vi visste att det fanns skallerormar. Men då gjorde vi bara som Buck och dödade dem med ett skott. Det räckte med ett skott, för vi vara lika säkra med puffran som stenhårde Buck.

Så där var det jämt. När det ringde ut på Johannesdalsskolan sprang vi hem och glömde rättstavningen eller räkningen som Eivor Pettersson försökte lära oss.
Jag kastade i mig några kanelbullar, drack ett glas O´boy och red rakt ut i äventyret.
Vårt Vilda Västern låg där borta. Där Fågelbäret ligger idag. Vårt Prärien. En livsfarlig plats. Kanske inte när jag var Manolito eller Chrilla i 6 B var Buck och vi drömde oss bort till ranchen utanför Tucson i Arizona. Men det var livsfarligt när Prärien blev ett riktigt slagfält.
För där utkämpades också de stora krigen i Johannesdal, och då var det på allvar. Riktigt, blodigt allvar. Grabbarna nere mot klockan vid Johannesdalsplan mötte dem från Vimpelgatan eller Tomtegatan eller Jättegatan.

De stora kvarterskrigen var stenhårda uppgörelser, men jag var så skraj att jag knappt vågade vara med.
Jag hörde om "Hästen" och hur han tog fångar. Han band dem vid ett träd och torterade dem. Det var i alla fall vad de sade, och jag trodde på dem. Jag var livrädd för honom ända upp i vuxen ålder, då vi började snacka rockmusik.
"Bubben" var hur tuff som helst. Och "Dallas", "Texas" och bröderna Elmqvist. Men "Usse" på våran gård var inte heller någon man käftade med. "Lette" uppe på Rinnerosgatan var stenhård, och jag var rädd för honom ända till han började i vår klass. Sedan blev vi kompisar och jag glömmer aldrig de goda smörgåsarna vi fick hemma hos hans mormor.
Prärien var slagfältet. En stor äng med skog i ena änden, där fångarna bands vid träden.
Prärien, denna mytomspunna plats mellan Ludvigsdal och Örbäcken som gjorde oss till cowboys eller kvarterskrigare, är borta.
Där byggde de en skola.
Men Manolito på Johannesbergsvägen 6 B glömmer aldrig äventyret på de öppna vidderna.

Det stora äventyret på Prärien

Prärien heter det. Inte Fågelbäret. Prärien. I alla fall om man var Manolito från Johannesbergsvägen 6 B på 60-talet.

Prärien heter det. Inte Fågelbäret. Prärien.
I alla fall om man var Manolito från Johannesbergsvägen 6 B på 60-talet.