Det räcker inte med ett bra slut

Svenska filmdeckare är som fotbollslandslaget i stora mästerskap. Varje gång tänker man "nu kanske, nu är det väl dags". Men det visar sig alltid att VM-bronset 1994, liksom "Mannen på taket" 1976, var enstaka lyckträffar.
I "Solstorm" hittas en ung, karismatisk frikyrkopastor mördad vid altaret i sin egen kyrka. Hans syster misstänks för mordet och ringer i desperation till sin gamla bästis, advokaten Rebecka Martinsson (Izabella Scorupco).
Rebecka har själv vuxit upp i den norrbottniska församlingen men flytt både den och hemstaden. Nu åker hon tillbaka. Hennes gamla liv står där och väntar på henne. Men välkommen är hon inte.

"Solstorm" är bättre än "Beck" men sämre än det mesta i genren från USA. Den plågas av stolpiga repliker (jag tror inte många på allvar säger "Du är fortfarande vacker som en dag"), bristande logik och några actionthrillerscener där filmen muntert plockar upp klyscha efter klyscha i deckarförrådet - och inte ger sig förrän den använt dem alla.
På pluskontot kan nämnas ett par starka skådespelarprestationer, inte minst av André Sjöberg som pastorn och Lena B Eriksson som den mest gravida snödistriktspolisen sedan "Fargo".
Jag ska redan nu säga att upplösningen i "Solstorm" är mycket, mycket bra och alldeles oväntad. Men: Om någon har tråkat ut dig i mer än en och en halv timme räcker det inte att han bjuder på en kaka i slutet, du ogillar honom ändå.