Det kokar under ytan i "Blodsbröder"

"Sökarna" kom 1993 och snart överträffade verkligheten dikten. Huvudrollsinnehavaren Liam Norberg åkte in för väpnat rån, filmbolaget SF anklagades för häleri (åtalet lades ner), filmen klipptes av biografbyrån och i pressen rasade debatter om "Sökarnas" skildring av våld, kvinnor och knark.
"Blodsbröder" är en fristående uppföljare där karaktärerna inte spelar samma rollfigurer men en sorts nära släktingar. Norbergs karaktär heter till exempel Jon, i "Sökarna" hette han Jocke. Filmen tar avstamp när Jon släpps ur fängelset, fast besluten att leva hederligt. Lika besluten som hans gamla vänner är att locka tillbaka honom till kriminaliteten igen ("Just when I thought that I was out... they pull me back in", som Al Pacino gärna uttryckte det.)

Det märkligaste med "Blodsbröder" är att filmen verkligen gått upp efter alla turer och med en budget så låg att den knappt borde ha räckt till förtexterna. Och att regissören Daniel Fridell lyckats få ihop ett så starkt birollsgalleri. Thorsten Flinck, Keve Hjelm, Ken Ring, Stina Ekblad och Reine Brynolfsson gör alla kanonroller. Flinck och sedermera avlidne Hjelm har en kort Gudfadern-och-tronföljaren-scen tillsammans som är svensk gangsterhistoria och rapparen Ken är chockartat bra.
Filmens största problem är det extremt oekonomiska berättandet. Den första halvtimmen hade kunnat klaras av på fem minuter; bristen på idéer kompenseras inte av eviga slow motion-bilder på Liam Norberg.Det finns en nerv här, något kokar under ytan men tillåts alltför sällan komma fram. Det mest spännande med "Blodsbröder" är att tänka på vilken bra film det hade kunnat bli.