Eller låt mig omformulera, vilken bok blir sommarens klippbibel? Förra sommaren var jag in zonen. Jag upptäckte, långt efter alla andra, böckerna i serien, A song of Ice and fire, alltså de böcker som tv-serien Game of Thrones är baserad på. Det blev totalt tabberas på böckerna.
Med smackande läppar låg jag hela dagarna på diverse klipphällar vid havet och slukade historierna om eld, drakar, kungar och ståtliga ismonster som hotade att förgöra mänskligheten i Westeros. Det var minst sagt smaklig spis och det var länge sedan jag slukade på det sättet. Det hände förra gången med böckerna om Harry Potter.
Och så här lite in i den här krönikan inser jag att jag fastnar för sådant som jag tror att jag inte egentligen tycker om. Det här är ju totala fantasier. Jag gillar ju diskbänkrealism och tunga historier med koppling till nutidens problematik. Gillar dem: ja. Men slukar dem det gör jag inte.
När jag väl gläntat på dörren till fantasy-världen är den svår att stänga, på ett magiskt sätt öppnar den sig igen när jag får tid över, som under semestern. Det smittar av sig på min övriga konsumtion under resten av året.
Nu är våndan stor. För jag har, gud förbjude, börjat bli lite intresserad av det här med deckare. Det är ju en jätteport att glänta på, det behövs en rejäl axel mot den dörren för att stänga den igen när jag väl fått upp den, det inser jag. Utbudet är enormt. Sjukt stort för att vara exakt. Svenska deckarförfattare finns det jättemånga. Utländska ännu fler. Och vi svenskar slukar dem med hull och hår.
Vilken ände ska jag börja i? Jag vågar inte fråga er läsare, alla sju som läser mina krönikor, för ni vet för mycket och helt plötsligt kommer jag sitta här med en överfull inbox i mejlen och inte vara särskilt mycket närmare ett beslut. Jag får, om jag vågar, ge mig ut i det djupa vattnet själv. Som en liten guppande gul badanka i mitten av Stilla havet.
Jag vet ingenting om deckare egentligen. Jag har läst ett par under årens lopp, någon Åke Edwardsson och faktiskt också en av Theodor Kalifatides om jag inte minns fel. Det var spännande, absolut men jag fastnade inte. För ibland är det så skönt att läsa om svärd och magi, där ruskiga mord inte får några som helst konsekvenser annat än blod på svärdet (vilket lite nonchalant torkas av på den dödes mantel).
Och är det verkligen sommarläsning? Det är sorgliga händelser med vidriga intriger där döden är ständigt närvarande. Det passar sig inte till lata dagar vid havet där tankar om grillning ligger närmare till hands än tankar på inpyrda kontor i ett tråkigt polishus i Säffle.
Det finns förvisso deckare som utspelar sig i sommarsverige. Men i Fjällbacka trivs jag allt för bra i verkligheten för att ha råd att förstöra idyllen med ett smaskigt styckmord i skärgårdsmiljö. Det känns som att mycket står på spel inför sommaren. Den kan med lite otur bli den mörkaste på länge, där bland skriande måsar och hudåtstramande dopp i havet.