Det här minns vi i 75 år till
Sångsolist. Tenoren Peter Holgersson var Jubileumskonsertens sångsolist och gladde publiken med två högklassiga operaarior, båda av Puccini.
Foto:
Konserten hade två huvudsolister, men kvällens första solist satt i orkestern, cellisternas stämledare och veteran, Gunnar Andersson. Framförallt var det hans solopartier som tidigt färgade feststämningen jag pekade på.
Ja, hela programmet blev en enda fest. Direkt efter upptakten bjöd konsertens konferencier, Katarina Nilsson, tenoren Peter Holgersson, att komma in och sjunga en av de stora ariorna i Puccini-operan Tosca.
Det var längesedan vi såg Peter Holgersson på en konsertscen i Västervik, och självklart var man nyfiken på hur han då skulle låta. Han bekräftade snabbt vårt hopp att han har en röst, besitter en kraft och konstfärdighet som borde öppna större scener för honom.
Även solisten nummer två, Nilla Pierrou, har en västervikisk bakgrund, som jag nämnde i min krönika i lördagstidningen. Faktiskt även på en stol i Orkesterföreningen i sin ungdom. I hennes fall är det nog lika länge som i Peters fall sedan hon lät osshär i Västervik höra vilken strålande violinist hon är.
Hennes bidrag på Jubileumskonserten var Mozarts tredje Violinkonsert, klassad som en av musikhistoriens skönaste violinkonserter. Hennes ton i sitt fina instrument var också så högklassig. Som avrundning i de två första satserna gick hon dessutom in med kadenser, alltså solistiska "extradanser" som hon ärvt av André Gertler. Att nå upp till de kadensernas skönhet är inget lätt mål. Nilla Pierrou behärskade allting.
Där var konsertens första del slut, men föreningens ordförande Matz Pettersson, bad publiken att sitta still en stund för nu ville man hedra en man som varit orkesterns oboist i 35 år. Så Christer Lindbliom kallades fram och fick en vacker medalj på kavajen.
Konsertens andra musikakt drog åt mer lättsamma håll. Samt åt yngre håll. Ett tjugotal elever från Musik- och Kulturskolan tog plats på scenen i orkestern för att vara med i två nummer, Bizets ouvertyr till Carmen och Maurice Ravels arrangemang av Modest Musorgskijs "Stora porten i Kiev" ur hans svit "Tavlor på en utställning".
Det var inte heller så att de unga intog några undanskymda stolar bakom "proffsen". Nej minsann, de övertog även stämledarroller. Så orkesterns ordinarie konsertmästare, Alexandru Costici, överlämnade sin plats till en av sina elever, Josefine Nilsson.
Efter det uppmuntrande inslag blev det åter dags för ett solo av Peter Holgersson. Och nu tog han tag i en av operahistoriens mest berömda arior, "Så kall ni är om handen". Eller, för att använda hans sångspråk, "Che gelida manina" ur La Bohème.
Sedan började det dra mot Jubileumskonsertens slut, med en liten rad korta stycken, på något sätt inlagda för att verkligen visa oss vilken bredd, vilket djup, vilken kunskap som finns i orkestern. Men själva finalnumret är inte någon liten historia.
Hugo Alfvéns "Festspel" är något som även helproffsiga orkestrar tänker sig för innan de bestämmer sig. Att det gick bra, att det blev en perfekt final på konserten, det ska vi nog tacka dirigenten, Sören Petterson, extra för. Jobbet att få alla trickiga detaljer i detta Festspel på plats i en blandorkester som Orkesterföreningen, det är tungt
Applåderna blev rent häftiga. Ett extranummer var på väg, det märktes. Då bjöd Matz Petterson upp vårt kommunalråd, Harald Hjalmarsson, att ta över Sörens taktpinne och dirigera marschen "Berlinerluft".
Och det gjorde han, grandiost. Det enda som var ledsamt, det var att tidningens fotograf blivit tvungen att lämna Bryggaren. Men å andra sidan - det hade behövs en filmkamera för att fånga Harald Hjalmarssons dirigentkonst. Publiken fick han också med sig. Ja, hela publiken blev orkesterns slagverk!
Så jobbar vi med nyheter