En kompis till mig sa en gång: "Det här är ju All along the watchtower!".
Citatet i sig är inte speciellt lustigt, framför allt inte då det sades under en Bob Dylan-konsert mitt under kompisens favoritlåt - som var just "All along the watchtower". Det lustiga med det är att han sa det först under den sista refrängen, cirka tre, fyra minuter in i låten, något som blivit ett stående skämt sedan dess. Kanske är det dags för lite upprättelse, även fast det tar emot. Det är fortfarande en bra historia.
Bob Dylan låter inte som han gjorde förr. Därför förstår jag min något förvirrade vän. Även fast jag vägrade inse det då, när det hände den där underbara kvällen 2009 i Kinnarps Arena, Jönköping. Jag är nämligen en av dem som lever i det förgångna. Vad gäller musik i alla fall. Det har blivit alltför många youtube-klipp från 1965 för att jag ska inse att mannen framför mig inte står med sin gitarr och knarrar på munspel utan att han faktiskt, för det mesta, står bakom en keyboard och stampar.
Den där konserten 2009 inbillade jag mig att "All along the watchtower" ändå lät som den gjorde ungefär 1967 när låten kom. Eller i alla fall som Jimi Hendrix mer kända version från året därpå. Det gjorde den nog inte, objektivt sett, vilket jag insåg för cirka en vecka sedan när jag återigen såg denna legend live. Därav upprättelsen.
Jag var en av cirka 30 000 som lördagen den 2 juli stod på ett fält utanför Borlänge och längtade efter att han skulle äntra scenen. Många blev besvikna. Folk som från början stått längst fram drog sig mer och mer tillbaka genom folkhavet.
Jag kan ha bjudit på ett hånfullt "Ni förstår inte vad ni missar"-leende till de förbipasserande men jag hoppas inte att jag gjorde det. Den här gången förstod jag faktiskt bättre. Bob är inte så bra längre. Ändå hörde vi nog oftast rätt snabbt vilka låtar han spelade, men det var mer på grund av texten än någon sorts melodisk klang.
Ändå var det höjdpunkten på festivalen. Det går liksom inte ihop. "Vem var bäst?". Frågan ställs hela tiden och svaret blir oftast svävande till en början. "Henrik Berggren var bra, Håkan Hellström och Hoola Bandoola Band likaså. Men Bob Dylan var nog bäst ändå". Trots att det fanns så många otroligt bra artister, och oändligt många bättre liveakter - egentligen. Den som frågat tror oftast att man skämtar, alternativt att man försöker spela att man har en "svår" musiksmak - eller musikuppfattning som är ett bättre beskrivande ord.
Men jag gör inte det. "All along the watchtower" är fortfarande en av världens bästa låtar, oavsett om den spelas 1967 eller 2011. Det blir inte heller sämre av att den kläms in mellan "Like a rolling stone" och "Blowin’ in the wind".
Bob Dylan är fortfarande världens bästa artist.
Sen att det tar ett tag innan man inser att det är ens favoritlåt som spelas, det spelar väl mindre roll?