Visst dominerade orgelspelet festivalen. Men det hände annat, både väntat och överraskande. Till det naturligt väntade hörde föredrag, kåserier om orgelminnen och särskilt uppmärksammade tonsättare. De såkallade senromantikerna är ett exempel. Ralph Gustafsson målade upp intressanta scener kring dem. Göteborgsprofessorn Johannes Landgren kunde konsten att både i ord och toner lyfta fram riktigt spännande krockar i musiken.Festivalen bjöd även på högst oväntade inpass. Det började redan på fredagskvällen i Sankta Gertruds kyrka där den göteborgska, högst professionella vokalkvartetten Schola Gothia stillsamt, både i takt och ton tågade kyrkgången uppåt för att i koret bryta ut i "Änglaskarans jubelljud" som programmet kallades. Schola Gothias specialitet är 1300-talsmusik, till dels hämtat ur Skaramissalet (Sveriges äldsta bok?), ännu något århundrade tidigare.Inom den mer alldagliga kyrkomusiken har de alla uppgifter. Gruppens ledare, Ulrike Heider, höll dessutom en egen söndagsmorgonkonsert.En liten orgelkommentar måste jag nämna i det här sammanhanget. Linköpingsorganisten Hans Holm bröt de gamla lovsångerna med inpass ur tyske Andreas Willschers alldeles nykomponerade orgelsvit om diverse smådjur - från rockor till slamkrypare! Ett sätt att bryta, lufta upp stämningen var tanken. Och visst lyckades den. Willschers komposition finns förresten på en CD, inspelad i Loftahammars kyrka! Schola Gothia kom igen på lördagskvällen, men då i Sankt Petri, och med en än mer förtätad föreställning. Titeln var "Salve porta paradisi", på svenska "Var hälsad, paradisets port". Där räckte inte sången till för att beskriva, förtydliga bilden. Därför engagerades den lika göteborgska och lika professionella danskonstnären Maria Mebius-Schröder för att vidga föreställningen med symbolisk dans. Och med vackra, både enkla och invecklade rörelser "berättade" hon om jordens ondska och människans kamp att nå paradiset.
