Mitt första riktiga jobb efter studenten var som brevbärare i Lund. Jag jobbade där i ett år och under det året slet jag och mina arbetskamrater i regn, storm, snö och solsken för att alla skulle få sin post levererad. Vissa dagar var man på jobbet från klockan sju på morgonen tills strax efter sju på kvällen. Det var ett slitigt jobb men det som gjorde det roligt att gå till jobbet var alla härliga personer som jag lärde känna. Vårt kontor var som en liten familj och vi hittade på mycket galenskaper tillsammans. Jag och en av mina arbetskamrater, Anna, blev väldigt goda vänner och hon är den enda som jag har kontinuerlig kontakt med. De andra har jag mest kontakt med genom Facebook. Och det är egentligen här denna historia börjar.En av de som jag jobbade med var en då 24-årig kille som hade jobbat där något år innan jag kom dit. Eftersom jag var ny hjälpte han mig genom att visa vilka rundor jag skulle dela ut post på, hur man sorterade på morgonen och mycket annat. Ju längre tiden gick desto bättre lärde man känna varandra och efter några veckor fick jag reda på att min 24-årige arbetskamrat hade haft en tumör i hjärnan och opererat bort denna något år innan. Jag frågade inte så mycket om det som hade hänt utan som jag förstod det, hade allt gått bra och han mådde okej och kunde jobba som vanligt.Under åren har jag följt honom genom Facebook och då har jag kunnat läsa att han börjat plugga, fått sitt andra barn och det senaste jag läste var att han hade förverkligat en av sina drömmar, nämligen att hoppa fallskärm. Och nu för några veckor sedan när jag gick in på hans sida fick jag se att folk skrev att de saknade honom och att livet var orättvist. Vad jag inte visste var att han hade förlorat sin kamp mot sjukdomen. Han dog, drygt en månad innan han skulle fira sin födelsedag. Han hann inte ens fylla 30 år.Sedan dess har jag tänkt mycket på min före detta arbetskollega, hans familj och vänner. Många tankar kretsar kring att jag nog aldrig berättade för honom att jag uppskattade att jobba tillsammans med honom. Varför är det oftast så, att man kommer på sig själv att man inte har sagt de saker man skulle vilja ha sagt. Det finns så mycket man borde säga men som man aldrig säger. Vi borde helt enkelt ge varandra lite mer kärlek i vardagen. Om du tycker att någon är fin, har gjort något bra eller bara vill säga att du tycker om personen. Gör då det istället för att bara gå och tänka på att du ska göra det. Vänta inte till morgondagen. För då kan det vara försent.
