Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är något vackert, vemodigt över hösten. Över löven och färgerna och det bleka ljuset. Hösten sitter på det vänstra hörnet - om man går efter scouternas årsalmanacka, och som dagisbarn i slutet av 80-talet är det den som gäller. Roligast var det när en ny månad började och fröken klistrade upp nästa bild på vår almanacka. Då visste man att julen närmade sig. Sedan dess har mitt år alltid varit rektangulärt. Vintern och nyåret är högst upp, sedan trippar mars och april fram mot sluttningen. Längst ner ligger det vidsträckta sommarlovet utbrett, och så börjar uppförsbacken vid hösten, på väg mot jul.Det är bedövande stiligt ute, nästan så att det gör ont. Samtidigt skvallrar höstens vemod om att sommaren oåterkalleligen dragit ner rullgardinen för den här gången. Och jag tänker att det aldrig var meningen att vi skulle bo så här långt norrut, i mörkret och kylan, bland regnvåt svart asfalt och dovt sken från trötta lyktstolpar i oktoberdimman.Att det inte var meningen att vi skulle gå i ide månad efter månad med ett mörker så kompakt att det sträcker sig ända in i själen.Magasinen lanserar sina klassiska höstnummer fyllda av tända ljus och varm choklad med grädde, med plädar och tekoppar och luddiga stövlar. Och jag tycker att det är en klen tröst och stör mig på de käcka formuleringarna om "mysiga filmkvällar". Jag vill ha vita stränder och ljummen havsluft som blåser bort håret från ansiktet. Jag vill ha solvarma klipphällar och badtempererat vatten, rosévin och gräs under fötterna. Inte frostnupna äppelträdgårdar och isande kyla och mösselektriskt hår. Jag vill ha solglitter och värme och överansträngd luftkonditionering och uteserveringar och sandaler.Men till dess är nu en evighet. Hösten är Flickan och kråkan, Melissa Horn och Paolo Nutinis Autumn. Och den är gamla berättelser från förr. Det är som om de planterar sig inuti en och på något sätt växer fast och faller i glömska, för att sedan flyta upp till ytan igen och tränga igenom lager på lager av tid som lagt sig som sjok över minnena.Minns ni Allis med is? En alldeles fantastisk teveserie i min barndoms hjärta, efter Gunilla Linn Perssons bok om Allis som förlorar sin bästa kompis i en bilolycka och blir alldeles ensam, så när som på en pojke med en skadad fågel. Höst är nostalgi, täcken värmda på element och faktiskt, bra teveserier. Efter sommarens lättja rätar tablåerna upp sig i raka led. Mest hjärta serverar Filip och Fredrik i femmans, Lite sällskap, och det värmande gänget i SVT:s Elvis i glada Hudik.Det finns ljuspunkter, även i höstmörkret. Fint så, som en vän brukar säga.
