Det började med förbjudna bad

Sommaren 1969. Ligan spred skräck under sina härjningståg i de djupa skogarna mellan Målilla och Virserum. Folk och fä var livrädda för dessa unga men förhärdade banditer. Ligan saknar motstycke i kriminalhistorien. Busbadarligan.
Ligan hade sitt högkvarter på Grönkulla barnkoloni i Gårdveda, dit Västerviks stad skickade en hög ungar en månad varje sommar. Jag var en av dem. Min sista sommar på barnkolonin, när jag var elva på det tolfte, var jag med om att starta Busbadarligan.
Och när sommaren var slut fick jag ta straffet.
Alla andra i Busbadarligan kom undan. Mig satte de dit.

Den sommaren blev dyr - för mina föräldrar. För under en av Busbadarligans raider jagade vi ut en kalv på vägen och den dog. Det sades att den dog av skräck. Någon pekade ut mig när bonden kom till Grönkulla för räfst och rättarting, och det spelade ingen roll hur mycket jag än skyllde ifrån mig. Mamma och pappa fick betala bonden.
Och den där kalven fick jag äta upp hur länge som helst. Inte kalven, alltså, men mammas och pappas arga ord. Gud vad skäll jag fick.

Jag tillbringade fyra somrar på Grönkulla barnkoloni, och det var sista sommaren allt hände.
Två gånger om dagen fick vi bada i sjön Flaten, men det räckte inte för oss hårda grabbar. Knåle, Roffan, Lette och jag och några hårdingar till bildade Busbadarligan, och vi smet över vägen och badade när vi hade lust.
Vi hade vår egen symbol: ett gummiband som vi snurrade kring höger handled. Hade man fått ett gummiband var man värdig medlem i rövarbandet som likt en Robin Hood och hans kumpaner vägrade att lyssna på överheten.

Det började med förbjudna bad.
Men när vi väl gått över gränsen till det förbjudna var vi redan så förhärdade att vi hittade på allt möjligt för att trotsa magistern, som vi var tvungna att kalla överledaren på Grönkulla.
Vi jagade kossor hos bonden lite längre bort, och det vet ni hur det gick. När vi blev bestraffade rymde vi, och vi bestämde oss för att försöka följa Emån mot Målilla till. Vi åkte dit, en efter en.

Kollosommaren 1969 var också sommaren då vi som var elva på det tolfte tyckte att tjejerna blivit av med de flesta av sina dödliga tjejbaciller. Grabbarna bodde på nedervåningen. Tjejerna på andra våningen. På utsidan av huset gick en brandstege, och så fort "magistern" somnat klättrade vi upp.
Busbadarligan var de tuffaste, hårdaste och snyggaste grabbarna och vi fick de snyggaste tjejerna. Den sommaren pussade jag en tjej för första gången i mitt liv. Hon hette Anki.
Jag har träffat henne nu när vi blivit stora, men hon säger, att någon puss, det kommer hon inte ihåg.
Hur kan man glömma att man fick en puss av en medlem i Busbadarligan? Vi var ju de tuffaste som fanns.

Förra sommaren stannade jag och min flickvän till vid Grönkulla. Det stora huset är kvar. Jag gick in på gården och tittade bort mot brunnen där jag och Anki satt. Sedan tittade jag upp mot skogen ovanför fotbollsplanen innan jag började gå på grusvägen som ledde bort till bonden.
Jag hörde Lette ropa. Eller om det var Knåle. Roffan klättrade upp på Stora Stenen.
Min flickvän tyckte att jag var konstig när jag frågade om hon hade något gummiband.