Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Varsågod står det på en skylt. Bredvid står flera kassar med fallfrukt.Vi kan inte riktigt tro våra ögon, Linda och jag. Vi vill gärna ha äpplen så vi tar varsin tung och stor kasse och vandrar vidare.Händelsen upprepar sig, både det året och nästa. Sen flyttar vi båda från stan.Varken Linda eller jag träffar någonsin det äldre paret som skänker bort sina äpplen.Många gånger tänker jag att jag ska gå förbi och lägga en chokladask i brevlådan som tack. Det blir aldrig av. Jag flyttar ju från stan.Just nu är det också äppeltider och fallfrukten ligger och ruttnar på gräsmattorna. När jag tittar ut genom köksfönstret ser jag frukten förfaras på grannens tomt. Det gör ont i bröstet, särskilt eftersom det är Transparent Blanche, en äppelsort som vi hade i trädgården när jag var liten.Jag vill helst inte titta ut genom köksfönstret, jag vill helst undvika att titta på äpplena.Några dagar senare gör jag slag i saken och går och frågar grannen om jag får ta hand om lite fallfrukt.Min granne S-A blir jätteglad och säger att det är självklart. Vi hänger i trädgården under äppelträdet och plockar både fina äpplen och äpplen som vi kasserar. Gräsmattan är inte prickig längre.Häromdagen träffade jag några barn som brukar passa på att sälja frukt vid brevlådan i villaområdet. Och för nåt år sen annonserade en familj om att de hade en massa frukt i trädgården som de skänkte bort.Tänk om alla som har frukt och bär i trädgården, men som inte orkar ta hand om skörden, skulle sälja eller skänka bort den. Det är säkert fler än jag som skulle bli överlycklig. Och så kan ju äppelmottagarna passa på att städa bort lite gammal fallfrukt på samma gång.Jag har lovat S-A att jag ska baka en äppelkaka åt honom, men jag funderar på om det kanske ska bli en björnbärskaka istället. Äpplen har han ju redan.
