På en av mina loppisrundor i Västervik hittade jag nyligen tidskriften ”Ordets Makt”, ett temanummer om musik från 1975. Efter bara några sidor kände jag tacksamhet att den tiden är förbi, att jag inte längre behöver befinna mig i det svenska tidiga 70-talets inskränkta musikklimat. Redan Gunilla Kvarnströms välvilliga omslagsteckning fick mig att rysa. I tidskriften finns bland annat artiklar om bakgrundsmusik, att bygga sin egen fiol, musiken i P3 och en rapport från en skola där man medvetet arbetade med musik. En elev berättar att ”Man kan till och med tycka att klassiska låtar är bra. Och sån där hårdpop gillar jag inte längre. Och så har vi lärt oss att inte alltid skruva på volymen ”. En annan säger att ”Musiken man hör i radion är ju nästan bara Tio i topp och Kvällstoppen. Och sånt låter ju alltid likadant”.
Attityden känns igen från proggtidskriften ”Musikens Makt”. Musik skulle vara nyttig och ha ett uttalat syfte. Hemvävt och falskt var bättre än populärt och proffsigt. Det fanns en djup misstänksamhet mot allt som var kommersiellt. ABBA var givetvis paradexemplet. Men även en experimentell musiker som Frank Zappa kunde vara problematisk, eftersom han gav ut sina skivor på stora skivbolag. Själv var jag antagligen mest bekymrad över att nästan ingen kunde spela rockmusik i Sverige under de här åren.
Kvinnorna lyser med sin frånvaro, med undantag av en text om Billie Holiday och artikeln ”Tjejer! Vi måste göra musik själva!” som just tar upp den progressiva musikrörelsens problem att få kvinnor att skapa sin egen musik. Den första halvan av det svenska 70-talets populärmusik var definitivt männens värld – oavsett vilken politisk sida man hade valt. Visst fanns Turid, Merit Hemmingson, Monica Törnell, Kisa Magnusson, Barbro Hörberg, Marie Bergman, Monica Dominique, Doris (som tyvärr ingen lyssnade på) och schlagersångerskorna – men inte så många fler. Typiskt nog var Turid den enda av dessa damer som låg på ett alternativt bolag.
Punken var absolut nödvändig – både i Sverige och utomlands. Luften behövde rensas. En omstart var oundviklig. Då kom band som Pink Champagne och Tant Strul som än idag betyder något för unga tjejer. Men trots att punken vände upp och ner på saker och ting var det fortfarande inte självklart för tjejer att ta plats. Eva Dahlgren, Louise Hoffsten, Marie Fredriksson och Lolita Pop, med landets kanske bästa rocksångerska Karin Wistrand, var tunga namn några år senare. Men det var först i början av 90-talet artister som Neneh Cherry, Titiyo, Leila K och inte minst Stina Nordenstam verkligen banade väg.
I dag domineras musikscenen av till exempel Laleh, First Aid Kit, Robyn, Anna von Hausswolff, Marit Bergman, Lykke Li, Dolores Haze, Jenny Wilson, Jeanette Lindström, Annika Norlin, Zara Larsson, Tove Styrke, Seinabo Sey, Ebba Forsberg, Linnea Olsson, Edda Magnason, Veronica Maggio, Anna Ternheim, Anna Järvinen, Silvana Imam, Abalone Dots och min senaste favorit Josefin Öhrn. Musiksverige har troligtvis aldrig mått bättre, trots skivindustrins alla kriser. Det finns en mångfald, en kreativ självsäkerhet och ett internationellt perspektiv som är mycket välgörande. Till stora delar är det kvinnliga artister som står för den här utvecklingen. Äntligen är kvinnorna på väg att ta över och jag är glad att jag inte var musikbibliotekarie på 70-talet!