Det behövs en bättre berättelse

När premiären skjuts på ett helt år anar man oråd. En välvillig tanke är...hmm...kanske har de problem med översättningen, dubbningen, brist på biograftid. Men det slutar ändå med att man tänker: "Det måste vara en skitfilm!".
Danske regissören Anders Rönnow Klarlund fick idén till "Strings" när han satt i ett flygplan 10 000 meter upp i luften och såg en reklamfilm med marionettdockor. Fyra år senare är "Strings" färdig och till sin hjälp har han haft en pengapåse på nästan 50 miljoner kronor och 150 filmarbetare.
I korthet går berättelsen ut på att kejsaren i riket Hebalon dör. Hans son Hal tror att fienden Zeritherna ligger bakom och ger sig ut på hämndjakt. Men vem ligger bakom hans fars död?
Det är dock ingen skitfilm som Anders Rönnow Klarlund gjort. Det tekniska hantverket är imponerande, trots att pengarna inte verkar ha räckt till för att göra munrörelser på dockorna.
Men det är i den fantasybetonade handlingen som det verkar ha rått fritt fall i tankegångarna. Rönnow Klarlund har velat göra en existentiell filmberättelse där fienden inte alltid är den vi tror. Men det blir ändå lite väl magstarkt när man kan summera det hela som: med lite kärlek löser man allt. I vissa filmsekvenser framstår till och med en så urvattnad saga som "Star wars", som rena Strindberg jämfört med "Strings".
Dessutom får man känslan av att filmen är omklippt. Vissa sekvenser verkar nästan finnas med av misstag och lämnar efter sig en massa lösa trådar.
Om det är något som filmbolaget Pixar lärt sig kring sina datoranimerade filmer så är det att sätta berättelsen i fokus. Det är synd att inte Anders Rönnow Klarlund tänkte på det.
Teknisk kompetens och hantverksskicklighet i all ära. Filmmakande handlar fortfarande om historieberättande.