Men jag kommer aldrig att glömma. Dina palmer håller nästan andan i vinden och sommaren verkar vara här på riktigt. Det är för varmt för Ugg-boots eller Minnetonkas. För varmt för att göra annat än ligga på Butterfly Beach och låta Stilla Havet svalka fötterna. Men snart är det dags att säga farväl, ta flygbussen till LAX och låta planet lyfta, i stället för att checka in på Hollywood Plaza i Los Angeles och åka taxi till de mytomspunna klubbarna på Sunset Strip. Dags att andas annan luft än den avgastunga, smog-fyllda, som kan få vem som helst att utveckla astma på mindre än tre månader och gav min vän en inhalator som ofrivillig följeslagare.Jag promenerar State Street ner, äter frozen yoghurt, och tittar på allt det välbekanta som för några månader sedan var så annorlunda. Tiotals biobesök på Paseo Nuevo och ett antal shoppingturer senare är kvarteren inte främmande längre. Och det viktorianska huset pa Brinkerhoff Avenue, som huseras av 20 studenter, känner igen mig när jag kommer. Jag har lärt mig att gilla det galna. Snarkningar när man försöker sova (och en tyska som nattligen skakar japanskans säng likt King Kong för att få slut på oljudet), upptaget badrum när man vill duscha och en tvättmaskin som surrar 24 timmar om dygnet till en bakgrundskuliss av tjattrande japanska, tyska, franska och kinesiska. Men det galna är också betryggande. Ett kök med en aldrig sinande skara middagsgäster har ett evigt klappande hjärta, och med ett dussin nationaliteter samlade är risken för kulturella missförstånd ständigt en källa till gapskratt. Trots gastkramande spökhistorier om gråtande bebisar på vinden och människor som hängt sig från taklamporna kommer jag sakna dig, Brinkerhoff. Jag komemr att sakna den soldränkta trappan och rosbuskarna i trädgården och den kelsjuka katten Teddy. Utsikten från min skola, Santa Barbara City College, är mer storslagen än någonsin, segelbåtarna guppar vita i havet nedanför och ljuset över bergen gör allt skimrande.Bye bye Santa Barbara. Jag kommer att sakna dina stränder, bergen och det dånande havet. Kommer sakna joggingrundorna längs De La Vina. Trots hoten om bränder och jordbävningar, trots den hetsiga, tunga trafiken har Kalifornien något avslappnat över sig som jag inte stött på någon annanstans. Kanske är det människorna. Många jag träffat röker gärna på, har inget emot att folk jobbar illegalt och ser inget problem i att extraknäcka i en "weed-store", samtidigt som de iskallt räknar med att bli nästa stora regissör i Hollywood. Kanske är det dynamiken mellan alla fantastiska städer som ligger inom nära räckhåll. Kanske mixen av San Franciscos svala skönhet, solkustens relaxade attityd och Los Angeles stimmiga djungel av vulgärt och vackert. Kanske är det närheten till det blinkande Las Vegas och de vidsträckta nationalparkerna som gör Kalifornien magiskt och speciellt och beroendeframkallande. Bob Dylan spelar "It’s All Over Now, Baby Blue" och snart stänger jag dörren till rummet på Brinkerhoff Avenue för sista gången. Det är slut nu Kalifornien, men jag kommer alltid att älska dig.
