Nu ska vi prata lite om hat, ni och jag. Visst har jag också hatat innerligt och rosenrött men nu tänker jag ägna mitt utrymme åt den sortens hat som jag och många med mig utsätts för då och då, nämligen näthatet. För inte så länge sen nådde vi en ny nivå i yttrandefriheten i och med bloggarnas uppkomst och då tänker jag inte främst på tankarna som bloggskrivarna ventilerar utan på de tänkvärda ord som lämnas i kommentatorsfälten. Jag älskar bloggar, både att läsa andras och att blogga själv och även om jag är en relativt okänd Västerviksbrud händer det att jag får mig en slev av näthatet:
"Du är fet och ful och därför en manshatare och därför feminist."
"Jag skriver nedlåtande kommentarer om ditt utseende för att du är den absolut VIDRIGASTE människan jag någonsin skådat."
"Gå till McDonalds och köp dig ett par hamburgare nu, feta äckel."
(Jag tog mig friheten att snygga till språket en aning. De anonyma näthatarna har inte bara uppenbara problem med hyfs, de har dessutom ganska svårt för stavning och grammatik.)
Bara så det inte ska bli några missförstånd nu, jag vill absolut inte att ni ska tycka synd om mig. Jag kan hantera det, min självkänsla är det ingen som kan rå på. Det jag vill uppmärksamma med den här krönikan är de som inte kan hantera det. De som tar åt sig och mår psykiskt dåligt över det som näthatarna spyr ur sig. Mobbningen har flyttats från korridorerna på skolan till internet och det är så oerhört mycket svårare att göra något åt. Så vad ska man göra åt det? Ingen aning. Men en lösning jag inte alls tror på är att tjejerna (ja, de är ju oftast tjejer) helt enkelt ska sluta blogga. Sluta lägga upp bilder på Bilddagboken och sluta skriva statusuppdateringar på Facebook. Jag är inget större fan av att lägga ansvaret på den som blir utsatt.
Jag skulle vilja säga en sak till er som mår dåligt, ni som börjat tro på näthatarna: Det är inte er det är fel på. Seriöst. Mobbning handlar inte om vikt, glasögon eller fett hår, mobbning handlar om makt och hierarki. Mobbarna väljer ut någon att hata och när de märker att det funkar är det som att ge Coca-Cola till en sockerberoende; det triggar dem ännu mer.
Tro inte på ett ord av vad de säger för de ljuger. Tänk er själva att vakna varje dag och känna sug efter att skriva "fetto" i en annan människas blogg, tänk er att ligga i sängen på kvällen och tänka på alla man gjort illa och skrivit elaka saker till. Fundera sedan på vem som egentligen borde må dåligt och vem som borde ändra på sig. Inte fan är det ni! All styrka och kärlek till er.