Det är väl därför det kallas avantgard kan man tänka. Det ska sticka ut. Det har rynkats på näsor, fnysts lite förnämt och skakats på välfriserade huvuden åt sånt vi idag ser som norm eller i alla fall accepterat. Var vore kulturen idag om ingen vågat utmana? Hade den joggat på stället?
Inom bildkonsten fanns ett otroligt konservativt förhållningssätt till konsten. Klassiska ideal, tankar om perspektiv och vad som fick synas på dukarna dominerades helt av en gammal väletablerad bild av vad som var konst. Och vad som kunde accepteras.
Ville man bryta av och gå sin egen väg fick man snällt arrangera sidoutställningar och sen stå och se på när folk svimmade av förskräckelse. Vissa kräktes. - Men var ÄR centralperspektivet? Ni kan ju INGENTING! Och fult är det också. Adieu monsieur!
Ack, det missförstådda geniet torkade tårarna med sin hatade skiss. Många kunde faktiskt göra som man "skulle" men hade inte lust. Det var gjort så många gånger förut och lockade inte alls. Och att stryka eliten medhårs var liksom inte ens aktuellt. Revolutionsandan var för stark, oftast.
Avantgardet befolkas ofta av kufar, missanpassade och lite galna kreatörer som vägrar anpassa sig till rådande klimat och tar istället saken i egna händer. Med blandad framgång.
Punken är ett annat lysande exempel. Här var i och för sig inte frågan att kunna spela från början lika central som ATT spela. Och, om man ska tro böcker i ämnet, bete sig som en ohängd slyngel mest hela tiden. Förvisso är det väl det som är punk.
Spelglädjen toppades nog egentligen bara av jakten på "brudar", knark och pengar till cheeseburgare. Och så lite mer knark på det.
Ur den här förbluffande depraverade världen skapades, nästan som av en slump, en helt ny musikstil som utvecklades till att bli nästintill världsomspännande. Och detta tack vare några snubbar i högklackat, någon försupen poet och ett par smarta pr-hjärnor.
Band som Dictators, Iggy and the Stooges, Ramones och Heartbreakers ramlade runt på skitiga scengolv på skitigare New York-klubbar och skapade en inriktning som fortfarande präglar musiklivet idag. Inte så pjåkigt jobb så här i efterhand.
Det är just i efterhand som upprättelsen kommer, även om man har en viss publik från början. För pionjärerna är obekväma filurer med sina krav på förändring, sina märkliga manér och förkärlek för diverse droger.
Som tur är så finns det också Visionärer som är bättre på att se framtiden som en möjlighet och hela tiden strävar efter att skapa något nytt, utan hjälp av jazztobak och allmänt destruktivt leverne. De tenderar att överleva längre och på så sätt har de mer tid till att utveckla sin talang.
Nästa gång du utbrister i det välbekanta - NämenGiud så furt! (modern Västerviksdialekt för: Det där gillar jag inte alls!) så kan det vara värt att fundera på om du bara är ovan och lite omodern.
Framtiden får visa om det är rätt eller inte. Den gör ofta det.