Jag älskar ”Den store Gatsby”. Jag vet inte riktigt varför men jag bara gör det. Och just nu sitter jag lite som på nålar. Hyfsat trubbiga nålar och inte så många av dem, men ändå. Jag väntar. Och väntar. Och väntar. För snart kommer den, en av mina favoritböcker ska bli film (igen ska väl tilläggas). Jag har sett trailern fler gånger än jag är bekväm med att erkänna. Jag har sett, lyssnat och sett igen. Och bländats.
Det känns som en evighet ibland. Något man måste ha och som man väntat lite för länge på att få, som julklappsutdelningen ofta kan kännas för ett barn. Man längtar så att det gör ont. För att lindra plågan kanske barnet får ett, bara ett, lite paket. En klen tröst på något sätt. Så fungerar en filmtrailer också. En kort inblick i allt bra som väntar… och sen är det borta. Men längtan är större än förut. Nu vet man vad man väntar på helt plötsligt.
Mentalt vankar vi av och an, utan ro. Jag vet att det är dramatiskt skrivet av mig, det handlar trots allt bara om en film. En dos av upplevelse och underhållning som väntar i framtiden. Ibland glömmer jag bort att längta, det ska erkännas. Men så kommer de tillbaka. Och den här gången är det filmatiseringen av ”Anna Karenina” som hägrar. Eller något annat. För nu låter jag inte bara pretentiös utan som en hopplös romantiker också. Bara därför längtar jag efter ”The Hobbit”, för att jämna ut det hela. Och nått cool med krig i säkert.
I dag tjuvlyssnade jag på några unga människor i samtal med varandra. Jag gör det ibland för att låtsas ha koll när ett ”ungt” ämne dyker upp. Då kan jag blända dem. En av tjejerna i den lilla gruppen hoppade på stället när hon beskrev hur ”sjukt j***a najs” det var att VÄNTA på senaste Twilightfilmen, inte att se den. Den hade varit ”okej” men hon och hennes kompis hade ”typ tjutit” innan de gick in i salongen. Hon log vid minnet. Efter filmen var det klart. Över för den här gången, mot nästan längtan och film.
Det produceras så mycket bra (och så mycket skräp också för den delen) att vi alltid kommer behöva längta. De flesta kan känna igen sig i det här tror jag. Men för de lite yngre, och äldre, som väntat klart på den sista Twilightfilmen är det färdigt för tillfället. Och det är det som gör kulturen spännande. Längtan, efter det vi gillar och det som får oss att sätta oss ned och skriva en krönika till exempel, bara för att lätta på längtanstrycket.
Jag kommer bli besviken på ”Den store Gatsby” det är jag ganska säker på. Men den kommer oavsett det ha vara värd att vänta på.