På samma sätt är det helt hysteriskt roligt när människor, mitt i all rymdaction, påpekar att det inte borde låta när något exploderar i rymden, det är overkligt och följer inte fysikens lagar. Samma personer har däremot inget problem med lasersvärden, Kraften, och "för länge sedan i en galax långtlångt borta".
Överhuvudtaget är det lite irriterande när någon bryter illusionen som en film, en bok eller en låt bygger upp. På samma sätt som det är lite irriterande när någon poängterar "Att nu har vi väl mysigt va?" Alla vet det, men någon var tvungen att säga det, och nu är det lite mindre mysigt.
När man sitter fastklistrad, helt fångad i ett fiktivt universum är det alltid någon som påpekar att "orcherna är sjukt bra gjorda", "så här var det inte i boken", eller det allra mest förbjudna "vilken film var det han var med i?".
Det har hänt att jag förberett en filmsejour med att skriva ut en lista från imdb.com. "Här är allting som N.N har varit med i, kommer att vara med i och vem han är gift med. Kan vi koncentrera oss på att bli lurade ett tag nu?"
Jag låter ju helt galen egentligen men vi är många som faktiskt vill bli hänförda och totalt går på det vi ser, så länge det nu håller på. Det kan faktiskt vara poängen. Bra litteratur har många måttstockar men en av mina favoriter är när jag blir märkbart påverkad av det jag läser. När jag är glad när huvudpersonen är det, när jag blir eländig eller arg. När man nästan blir blind av Saramagos "Blindheten". Det händer inte ofta men ibland. Och då är det magiskt.
Det är därför det är väldigt omagiskt att mitt i allt ihop fråga om någon vill ha kaffe. Då är inte vi på samma sida, då delar vi inte upplevelsen. Då känner inte vi samma saker.
I antikens teater slängde man in lite avsidesrepliker. Ni vet, när man snackar till publiken mer än till sig själv, i Sverige idag mest begagnat av buskis. Det är ett sätt att bryta illusionen men också ett sätt att göra publiken delaktig. Om det är bra utfört.
På samma sätt bröt Woody Allen "den fjärde väggen" genom att prata in i kameran i Annie Hall. Han var inte först men gjorde det väldigt bra. Det fungerade. Vi kände med honom och skrattade åt honom. Och blev lite småkära i Annie allihop kanske.
Att leva sig in och att dela något tillsammans är fint på nått sätt. När personen i soffan bredvid plötsligt skriker "behind you!" när helikoptern dyker upp bakom Mel Gibson på husvagnstaket, då vet du att den personen är med.