Den sämsta "Star Wars"-filmen

Jag vet egentligen inte vem jag försöker lura med de här kritiska raderna, för handen på hjärtat: Du kommer att se den här filmen ändå. Du, din kusin, din lillasyster, alla som känner din lillasyster och alla som känner någon som känner din lillasyster.
Men ändå, för sakens skull, lyssna nu: Den sista "Star Wars"-filmen är den sämsta av de tre "nya" filmerna, alltså episod I till III, och hade om det inte varit för de makalösa effekterna förmodligen varit den sämsta i hela serien.
Men du kommer, som sagt, att se den ändå. För du vill förstå vad som hände före den först inspelade "Stjärnornas krig", du vill veta varifrån Luke och Leia sprungit fram och du vill framför allt se Anakin Skywalker förvandlas till den svarta Chrysler på två ben vi känner som Darth Vader.

Det första ordet i den sista filmen är "Krig!" och det är inte långt från ord till handling. "Mörkrets hämnd" inleds med en lååång rymdskeppsstrid som för alla icke-hardcorefans kändes sliten redan i "Jedins återkomst". När de slutar skjuta och börjar prata påminns man återigen om att dialogen i "Star Wars" blivit sämre i takt med att effekterna blivit bättre - och så plötsligt är Padmé med tvillingar och pappa Anakin i kläm mellan ont och gott, mellan Republiken och Jedirådet.
"Tänk om Republiken i själva verket hotar den demokrati den skulle försvara", funderar Anakin och det är faktiskt slående hur långt "Mörkrets hämnd" går i sin öppna kritik mot Bushadministrationen. Synd bara att man riskerar att missa det eftersom man måste kämpa mot sömnen - först efter exakt en timme, när general Grievous kastar av sig manteln, lever filmen upp.

Men särskilt mycket liv i den blir det inte. Länge är "Mörkrets hämnd" bara en "Klonerna anfaller" med för få kloner. Än en gång är det Yoda, the mean green fighting machine, som stjäl showen, än en gång tvingas man dras med Jediriddarnas lakoniska Oldsbergvitsande medan fienden träffar allt i hela galaxen utom just dem, än en gång påminns man om att man än en gång lagt för höga förväntningar på en barnfilm.
Genom de sista tjugo minuterna är det dock lätt att glömma alla invändningar. Scenerna när Anakin blir Vader är - nästan - så episka som man hoppats, episod III vävs sömlöst ihop med nästa film i sviten och plötsligt är det 1977 igen och man vill inget annat än att se fyran, gärna direkt när sista explosionen klingat ut.
Tyvärr har det då gått alldeles för lång tid med ytterligare ett fantasifullt skepp som skjuter en bredsida mot ännu en lurvig eller metallglänsande varelse och Obi-Wan Kenobis Olle Adolphson-skägg har vippat filosofiskt ännu en gång och det är inte bara George Lucas som är lite lättad och säger att det räcker nu.