Den rika svenska lyriken presenterad och kommenterad

Härförleden beklagade sig en ung gymnasielärare i svenska och påstod att hennes kunskaper om lyrik var i skralaste laget. Jag svarade att jag förstod hennes bryderi. Mitt tillägg att det kanske inte går att tillägna sig seklers poetiska rikedomar genom att placera en diktantologi i den intellektuella mikrovågsugnen var måhända både opsykologiskt som felaktigt.

I höst har nämligen Jan Olov Ullén publicerat något så unikt som en antologi där dikterna följs av författarporträtt och kommentarer: De bästa svenska dikterna från Stiernhielm till Aspenström. Att senare decenniers lyrik får stå tillbaks spelar i sammanhanget ingen roll.

Om en grund till svensk lyrik skall läggas är det svårt att inte känna till klassikerna. Vad som felas i denna del 1 - som man kan tänka sig urvalet - är lätt att komplettera. Det är med Stiernhielm de poetiska läsäventyren inleds. Uppehållen vid intressanta författarskap längs vägen in i samtiden är inte att betrakta som avstigningsstationer utan mer som knutpunkter där bagaget får följa den resande in på delvis nya spår, också in i vår egen tid.

Det verkar som om Ullén är medveten om debatten om huruvida redaktören verkligen valt rätt författare och rätt dikter som med automatik följer varje antologi. Av den anledningen garderar han sig på alla flanker för att kunna rättfärdiga valen av såväl poeter som deras respektive dikter.

Jag tycker inte att något försvar behövs då författare och dikter nog så väl motsvarar antologins förväntningar utställda i boktiteln. När Ullén till yttermera visso motiverar sina val genom att han själv måste känna något för dikten framstår antologin som en mix av det allmänna och det personliga. Vad kan bära en bättre frukt än det egna engagemanget?

Författaren skriver inkännande och enkelt om det svåra. Varför inte vända på resonemanget och i stället för att tala om uteblivna alster i Ulléns kommentarer se dokumentet som ett komplement till tidigare antologiböcker; ett delvis annorlunda och nyorienterande supplement till vår svenska poetiska kanon.
Till bokens fördelar hör att viss litteraturvetenskaplig terminologi förklaras. Det slags kunskap gymnasieläraren efterlyste finns således i varierad grad och i rika mått att hämta här. Men detta gäller inte endast pedagogen utan fastmer alla som fascineras av ordens valörer och förmåga att på ett minimalt utrymme fånga livets trångmål, men också dess storhet.
Sist men inte minst är det viktigt att framhålla att Ulléns bok inte är något läromedel. Den innehåller och ljussätter svensk dikt när den är som bäst från 1600-talet fram till för inte så länge sedan. Upptäck den!