Den ohyfsade Ur-Pippi

Den 21 maj 1944 fyllde Astrid Lindgrens dotter Karin 10 år. I present fick hon den första boken om Pippi Långstrump: elva maskinskrivna kapitel med en liten handtecknad bild av Pippi på omslaget. Där stod också: "Boken om Pippi Långstrump, nedtecknad på begäran av min dotter Karin av hennes moder". Ingen dålig tioårspresent, kan man tycka i efterhand.
För första gången finns nu detta manus utgivet för alla att läsa. Litteraturvetaren och Pippi-experten Ulla Lundqvist fick manuset på sjuttiotalet, när hon arbetade på sin doktorsavhandling om Pippi.

- Jag blev så paff när Astrid plockade fram den. Jag visste att det fanns en refuserad version av boken, men att hon hade den kvar... det var ju en guldklimp för en forskare, säger Ulla Lundqvist.
Manuset som hon fick av Astrid Lindgren var samma manus som Bonniers refuserade - förmodligen en av historiens största felbedömningar.
- Det var oerhört intressant läsning. Jag såg omedelbart att det var en relativt stor skillnad, och jag började förstå varför Bonniers inte vågade publicera den, säger Ulla Lundqvist.

För den ursprungliga Pippi var betydligt mer burdus än den Pippi som sedan såg dagens ljus. Ur-Pippi ber aldrig om ursäkt och visar färre känslor. Ur-Pippi är grövre i mun. Ur-Pippi käftar emot ännu mer än den "riktiga" Pippi. Ur-Pippi är mer av en clown.
- Den första Pippiboken blev ju litterärt mycket bättre av att omarbetas. Pippi blev en mer tilltalande figur. Det här lite mer vemodiga draget - att hon är ensam, att hon faller i gråt över en död fågelunge, att hon blir ångerfull över att hon betett sig väldigt oskoligt i skolan - allt det där gör ju att hon är lättare att ta till sig.
Hade Pippi blivit lika populär om man givit ut det oredigerade manuset?
- Det tror inte jag. Man älskar inte en clown. Men man älskar en rolig, snäll, generös, omtänksam lekkamrat. Men jag kan tycka att hon tog bort vissa saker lite för lättfärdigt.

Som exempel nämner hon ett tal som Pippi håller till sig själv på sin födelsedag. "Mina damor och herrar!" börjar hon och fortsätter: "Oförberedd som jag är kan jag ej annat än beklaga Erik XIV. Erik XIV var en stackars kung, som levde kasper för länge sen i Sverige. Sverige är mitt allt på jorden. Jorden är ett litet klot, som så fort det finns planer trillar runt omkring solen."
Men så var ju heller inte Astrid Lindgren så erfaren som författare 1944. Hon hade givit ut en bok, "Britt-Marie lättar sitt hjärta", men var fortfarande oprövad.
- Jag tror att omarbetningen av Ur-Pippi var ett slags universitet. Hon lärde sig att behärska sina uttrycksmedel. Och denna fingerspitzengefühl bar hon med sig genom hela sitt skrivande.

Fast trots att manuset slipades och gjordes mindre provokativt, möttes det av en flodvåg av kritik. Mest känt är väl pedagogikprofessorn John Landquists generalangrepp i Aftonbladet. Där skrev han bland annat att det enda bestående minnet av boken var "förnimmelsen av något obehagligt, som krafsar på själen".
- Men han var pedagogikprofessor och vi ska inte glömma att pedagogikprofessorer, de är långt från verkligheten. Universitetsämnet pedagogik är ingen vetenskap, det är bara skit. Det är sant! Skriv gärna det. De borde läsa barnböcker och umgås med barn i stället.

Sedan dess har Pippi kritiserats med jämna mellanrum, både från höger och vänster. Ulla Lundqvist rycker alltid ut till hennes försvar.
- Det finns moraltanter av bägge könen. De har inget barnasinne.
Men det finns spår av Ur-Pippi på andra håll, menar Ulla Lundqvist. På 1960-talet gjordes filmerna om Pippi med Inger Nilsson i huvudrollen. Där framträder en betydligt gapigare och mer framfusig Pippi än i böckerna.
- Alla de senare versionerna av Pippi står närmare Ur-Pippi än den tryckta versionen. Det här ganska burdusa, skrikiga, inte så karismatiska. Och i vissa filmversioner är det ju så gräsligt att man blir mörkrädd.
- Den riktiga Pippi finns i böckerna. Det är min Pippi.

Den ohyfsade Ur-Pippi

Den första Pippi Långstrump som såg dagens ljus var inte alls den Pippi vi känner. Mer burdus, gapig och inte alls lika empatisk. Nu finns det ursprungliga manuskriptet, som Bonnier refuserade, utgivet som bok.