Den isländska släktsagan i ny skepnad

?Denna bok tillägnas alla taxichaufförer? skriver den isländske författaren Einar Már Gudmundsson på försättsbladet till sin nya bok Namnlösa vägar. En dedikation som anger tonen i boken, nämligen högt och lågt på samma gång.
Här fortsätter han sin berättelse om sin fars släkt, framför allt om sina farbröder Ragnar och Ivar, den ene en glödande kommunist som slogs för folket i spanska inbördeskriget, den andre en hängiven frisksportare och naturkostivrare.

Liksom i de tidigare böckerna vimlar det av udda karaktärer, avlägsna släktingar, bekanta och arbetskamrater. Flera av dem återkommer från de tidigare delarna även om det är svårt att komma ihåg vem som är vem. Men det gör inget för berättelsen lever sitt eget liv och kan läsas helt fristående utan att det försämrar intrycket på något sätt.
Ragnar och Ivar är födda vid tiden för första världskriget, liksom författarens far som i boken heter Ollí. Familjen består av ytterligare en rad syskon, både systrar och bröder. De lever i misär i en källarlägenhet i bostadsbristens Reykjavik och barnen får till slut ackorderas ut till bönder på landet för att överleva.
Men nu är de vuxna när vi kommit till tredje delen i berättelsen. De bemästrar livet på olika sätt och de två bröderna blir båda två, liksom Ollí, taxichaufförer. De genomlever stora motgångar och framgångar, ingenting är medelmåttigt i den här familjens liv.
Eller är det bara Einar Már Gudmundssons sätt att berätta som gör detta till så härligt fascinerande och fängslande läsning? Han får oss att älska dem och känna medömkan med dem även när de beter sig på dummast tänkbara sätt. De är helt enkelt mänskliga och gestaltade som sådana.

Att islänningarna verkar ha en alldeles särskild fallenhet för historieberättande vet vi. Och Einar Már Gudmundsson är en av dem som i dag för traditionen vidare på ett ypperligt vis, i både språk och dramaturgi. Detta är en bok som är alldeles för kort och som jag saknar så snart jag läst klart den.
Hans bok är en släktskröna i 1900-talstappning, med anknytning till de isländska sagorna men ändå modern. Den är också en skildring av Island under efterkrigstiden och den utveckling som tog fart då.
Under läsningen undrar jag givetvis om detta handlar om författarens verkliga familj eller om den är helt och hållet uppdiktad. Det vet jag inte, och det spelar egentligen ingen roll. Det är de skarpa iakttagelsernas och de vassa replikernas bok, ihopkittade med storslagna svep över landet och tiden med nedslag i både dramatiska och dråpliga ögonblick.