Den grymma snällismen

Jag lämnar biosalongen med skakande händer.
Efter mig kommer en äldre kvinna, jag vet inte varför hon var på pressvisningen, men hon säger till sin manlige vän "typiskt USA-slisk" med förakt i rösten och jag vill bara stoppa ner henne i popcornmaskinen och köra runt henne några varv tills hon lärt sig att kommentera film utan att bräka ut förstockade, ursvenska fördomar.
Ett exempel på kvinnans djupa enfald var att hon lät sig luras av paketeringen - filmbolaget lanserar filmen slarvigt som en sorts julkomedi och "Love actually" har redan ringt för att få tillbaka sin affisch.
Ett annat var att hon byggde hela sin analys på ett par obligatoriska kärlekshistorier som knöts ihop mot slutet - och missade allt det som utspelats under nästan två timmar dessförinnan. Till exempel ett modernt familjedrama, en uppvisning i den grymmaste vuxenmobbning, en spegelvändning av den traditionella rollfördelningen ond/god, en skräckfilm av Allen/Cassavetes-kaliber, en dekonstruktion av hela den svällande genren romantisk jul- och familjekomedi.

Filmens grundförutsättningar: Golden Globe-nominerade Sarah Jessica Parker (Carrie i "Sex and the city") spelar Everetts (Dermot Mulroney) nya flickvän. Till julen ska hon träffa hans familj för första gången. Familjen är en Volvoliberal, självgod mobbningmaskin med järnhand styrd av mamma Sybil (en mästerligt vidrig Diane Keaton, den värsta filmkaraktären sedan Gollum).
Carrie har inga större fel än att hon är en yrkesarbetande kvinna med ett harklingstic. Det räcker för att familjen Stone ska kasta sig över henne som schakaler på savannens svagaste gnu. De förtrycker henne med förtäckt tolerans. De trakasserar henne med solidaritet. De är grymma med snällism.

I nio filmer av tio (elva svenska filmer av tio) hade familjen varit spontana, mysradikala hjältar och Carrie ett materialistiskt högerspöke. Här framställs familjen och mamman i all sin nakna grymhet. Det är mästerligt, och alla som försökt slå sig in i en ny, sammansvetsad familjekrets, gärna just till jul, kommer att känna igen sig.
Mammans ständiga små blottanden av de gamla hippiehuggtänderna ("Men ta AV den där jävla slipsen") är värre än 2000-talets samlade sydkoreanska skräckfilmer. Carries gaymonolog, där hon bara vill ställa nyfikna frågor men av familjen förvrängs till homofob, skulle kunna användas som förhörsmanual av CIA.
"USA-slisk". Mmvisst. God jul, tomtetant.