Den fete fysikforskaren

Michael Beard är en ganska osympatisk man. Ändå gillar jag verkligen att läsa om honom. Ian McEwan är en författare som nämnts i Nobleprisspekulationerna, och det är begripligt. Han skulle nog kunna kvalificera sig för det.Hans skicklighet består av att kunna berätta om en människa som är ganska avskyvärd men som vi samtidigt förstår känslomässigt och kan se både ont och gott i. Michael Beard är en engelsk fysikprofessor som fått Nobelpriset tidigt i livet, redan i 40-årsåldern. Historien börjar år 2000 och han är då drygt 50. Han leder ett forskningsinstitut men leds av arbetet. I stället upptas han av sin starka sexuella energi och är inne i sitt femte äktenskap och har en oräknelig rad älskarinnor. Av en tillfällighet kommer han över en ung nyligen disputerad underställd kollegas anteckningar med idéer om hur man får ut elektrisk energi från vanligt vatten. Beard inser det geniala, lägger beslag på anteckningarna och gör dem till sina egna. Samtidigt blir han indragen i kollegans plötsliga död.Vi möter honom igen 2005 och 2009. Han har åter blivit en ledande forskare inom miljötekniken och har stora planer. Så stora att de till slut slår tillbaka mot honom.Som person är Beard självisk, cynisk, föraktfull mot sina medmänniskor, vinningslysten och en riktig fetknopp. Kort och tjock, och ju äldre han blir ju mer växer buken. Han kan äta när som helst på dygnet och unnar sig att njuta av fet och söt mat i mängder, nersköljt med alkohol.Det finns mycket humor i den här boken, men också mycket tragik. Den är läsvärd, främst för att författaren ger en så sammansatt bild av en komplicerad människa.