Den bästa filmen i jul

Tänk om Joe Labero hade en rival. En dödsfiende, som superhjältarna. En rik och elak jävel som satt i salongen och gnisslade tänder när han såg Labero förvandla en dvärgpudel till en rymdfärja och som sedan gick hem och började slita med ett helt nytt magiskt trick som skulle få Laberos pudel att rodna av skam.
Och mellan tricken försökte de skada varandra så illa som möjligt.
Det vore ju förkastligt - men tänk vilken magi de skulle prestera.
Trollkarlarna Angier och Borden i "Prestige" får showbizvärlden i 1800-talets London att vibrera och blixtra. Deras rivalitet är bunden av klass, eldad av kärlekssorg och bittrare än Grinchen. Deras historia är det bästa du kommer att se på bio i jul.

Bakom filmatiseringen av romanen "The prestige" ligger Christopher Nolan ("Memento", "Batman begins"), som befäster sin ställning som en av världens bästa regissörer med en historia som inte slutar att underhålla en mikrosekund.
Och Christian Bale, med sin återhållet furiösa klassrevanschism, är bättre än julafton - en mer klyschbenägen skribent skulle förmodligen kalla hans Prestigeprestation "magisk".
Det är när Bales rollfigur Borden utvecklat det optimala teleporteringstricket som tvekampen tar fart på allvar. Angiers (Hugh Jackman) drift att förbättra det för honom till Colorado, där fysikern Tesla (en lågintensivt elegant David Bowie) har sitt laboratorium som Frankenstein på sin kulle.
För Tesla är ju den riktige magikern, elektriciteten är tidens riktiga magi och framtiden är trollkarlens hemliga låda. Men vad är verklighet och vad är illusion? Vem trollar bort vem? När filmen pulserar mot sitt slut sitter vi i salongen och gapar, lika förundrade som Angiers och Bordens publik på duken framför oss.
Mitt råd är att du ser filmen och sedan tar del av debatten på filmsajten imdb. "Prestige" har många tolkningsmöjligheter, många falluckor, många hemliga ingångar.