Deckare som gör läsaren varm om hjärtat

Hans hittills åtta deckare om den kvinnliga detektivduon i Botswana har mött skamlös uppskattning och sålt i mängder. Många kritiker har gjort en poäng av hans sätt att skriva uppmuntrande om mörkrets hjärta. Feelgood, utan bismak av Hollywood-plast eller kolonialt perspektiv. En amerikansk psykiatriker har till och med skrivit ut McCall Smith till sina deprimerade patienter.
- Som medicin, han skrev att det fungerade.

Han skriver om Mma Ramotswe, chef för Damernas detektivbyrå. Hon är en traditionellt byggd afrikansk kvinna i sina bästa år, med utsökt taktkänsla i svåra mänskliga situationer och med fenomenal omtanke om sina medmänniskor. Hon älskar sin vita, gamla skåpbil och sålde en gång boskapen hon ärvde efter sin far för att starta Botswanas första detektivbyrå.
Det traditionella samhället är fortfarande närvarande i hennes värld, även stadsmänniskor kan spåra i skogen och för ett riktigt viktigt samtal träffas man under trädet ute på gården.
Till skillnad från svenska deprimerade kommissarier sticker Mma Ramotswe från jobbet en timme tidigare så fort det är möjligt, fikar med väninnan, och även om hon eller hennes kollega visst tar itu med någon perifer lönnkrog eller ett och annat inbrott är det inte där spänningen ligger.
- Hon är detektiv men egentligen mer av en psykolog, eller en "agony aunt", du vet de här personerna som svarar läsarna i tidningarnas frågespalter. Det handlar mer om människors problem än om brott och kriminalitet.

Skotten Alexander McCall Smith bor i Edinburgh. Vid sidan av sitt skrivande driver han ett fritidsförlag med en god vän, stor expert på skotsk whiskey. De ger ut vänner som skriver poesi, och böcker skrivna av vänners mödrar.
Hans erfarenhet av Afrika är grundmurad. Sina 18 första år bodde han i Zimbabwe och senare i livet var han med om att bygga upp juridikutbildningen i Botswana. Som den tidigare professor i juridik på universitet i Edinburgh han är, specialiserad på medicinsk etik, går han med på att hans funderingar om människors ansvar influerat även hans författarskap.

Det samhälle han skildrar ter sig i vissa avseenden idylliskt. Han låter till och med sin hjältinna ha öppna, återkommande diskussioner om varthän det barkar med människors sätt att hantera varandra.
- I en av böckerna talar hon om sin fars gamla hatt. Han förlorar sin hatt, och den som hittar den sätter upp den på en vägg för att ägaren ska se den. Hon säger att vi bryr oss inte om andras gamla hattar längre. Hon anmärker på det, och jag tror det gäller för oss alla. Vi ser hur samhället blir mycket mer anonymt, själviskt, materialistiskt och vi har en känsla av förlust.

Alexander McCall Smith ser sina romaner mer som fabler än deckare och betonar att han inteskriver realistisk litteratur i konventionell bemärkelse. Han ger inte mycket för den kritik som går ut på att han borde skildra afrikanska problem som fattigdom och aids.

Båda finns visserligen närvarande i hans romaner, men Alexander McCall Smith säger att han inte vill lägga näsan i blöt i människors svåraste sorger, hellre behandla dem värdigt. De stora livsfrågorna tycker han sig kunna skriva om ändå.
- Jag mötte en gång en person i Botswana, svårt sjuk i aids, som hade läst alla böckerna. Han berättade att de hade gett honom njutning men också gjort honom stolt över sitt land. Jag ångrar inte det, jag står emot alla förslag om att jag skulle ändra mina böcker.