Debutant med språklig pregnans

Kan vi tänka utan ett språk? Somliga hävdar det. Idén föresvävar många yngre poeter, i dag mer än någonsin. För andra är en sådan föreställning en illusion. I vår tid kommer även en del unga poeter och säger att vi måste göra oss av med metaforer. Åter igen andra hävdar det motsatta, det går inte. Metaforerna är så fundamentala för oss. Det livsnödvändiga språket uppstår i brytningen mellan det gamla och det nya. Kanske skepsisen går att förklara i ett sedvanligt och periodiskt återkommande fadersmord? En kniv i ryggen på den slags bildrika lyrik som bland annat Tomas Tranströmer skriver.

Sara Hallström, född 1979, som debuterar i höst, är knappast någon Tranströmersepigon, men metaforen är den stilfigur som bär upp dikterna i hennes samling Vi måste ha protein. Och mer ändå, debuten är ytterst medveten och hantverket habilt. Snart sagt varje dikt utgör ett kollage av bilder som fångar in kärlekens och kroppens landskap. Ett språk som vill utforska begrepp som stad, tid, biologi och makt. I sviten ?Bort? läser vi en dikt som lyder i sin helhet:

I poesin görs saker som inte kan göras någon annanstans. Mer och mer blir jag övertygad om att det förhåller sig på detta sätt. Sara Hallströms dikter rubbar mig inte i övertygelsen. Att sedan hennes dikter är något njutningsfyllt förstärker endast insikten. Poesin som en befrielsekamp på inre och yttre plan, och ett slags garanti för tolerans och öppenhet. Vad är det för inskränkta tongångar som vill radera ut traditioner inom genren med rötter ner till Aristoteles poetik? Sara Hallström vet bättre, och skriver oförfärad den ena metaforen efter den andra: ?&Utanför har fåglarna vaknat och slår upp ur marken/ord för ord när vi talar&?
Ett lätt hands sovring i det rika materialet hade kanske gjort det lättare att förstå hur skicklig poet hon är, redan i debuten.