Man kan vara mer eller mindre säker på sin sak när man säger något. Alla språk innehåller uttryck för talarens grad av säkerhet. I standardsvenskan (liksom i västervikskan) finns småord som ”säkert”, ”nog”, ”väl”, ”kanske”, ”knappast”. Om vi säger något utan markör för (o)säkerhet uppfattar man det som att vi är säkra. Med ”Hon har flyttat från stan” påstår vi att vi är säkra på att hon verkligen har flyttat. Om vi lägger till ”säkert” blir effekten lustigt nog att vi inte är helt säkra: ”Hon har säkert flyttat från stan”. De andra orden ovan uttrycker osäkerhet i allt högre grad: ”Hon har nog/väl/kanske/knappast flyttat från stan.”
Men det finns en del andra uttryck för osäkerhet. I stället för ”Hon har säkert flyttat från stan” kan man säga ”Jag skulle tro att hon flyttat från stan”. Jag minns några liknande uttryck i västervikskan som var mycket vanliga förr. ”De spörs” (med kort ö-ljud) är ett sådant. Typiska yttranden är ”De spörs om de blir regn imorrn”, ”Följer du me te Parken på lörda?” – ”De spörs; ja får väl se då.”
Ett annat vanligt uttryck som någon gång kan bytas ut mot ”de spörs” är ”de beror sa på”. Svarsmeningen ovan kunde ha lytt ”De beror sa på; ja får väl se då.” Men oftast är de här uttrycken inte utbytbara. Med ”de beror sa på” finns det en faktor som måste klargöras: ”Kan du pumpe min cykel?” – ”De beror sa på om de e vanlige cykelventiler eller ej.”
”De vete faan”, eller med ett typiskt västerviksord ”de vete fleen”, uttrycker mycket hög grad av osäkerhet. ”De vete fleen om ja vi vill åke bort på semestern” innebär att man nästan har bestämt sig för att stanna hemma. Bokstavligt talat betyder uttrycket att det är så knepigt att veta att bara den onde själv kan vara säker på hur det är. Rent språkligt är uttrycket intressant. Översatt till något modernare svenska betyder det ’faan/fleen må veta det”. ”Vete” är en verbform (optativ, förr kallad presens konjunktiv) som är nästan helt försvunnen idag, och den som vet är alltså hin håle.
Eftersom det handlar om en språklig konstruktion som är obekant för de flesta, är det inte så konstigt att uttrycket har förändrats och grammatiken omtolkats. Själv har jag lagt märke till att jag minst lika ofta som ”de vete faan” säger ”ja vete faan”. Här är det alltså jag som vet, eller snarare inte vet, eftersom ”faan” uttrycker osäkerhet. Jag är inte ensam om att säga så. En enkel googling visar att ”det vete fan” och ”jag vete fan” är i runda tal lika vanliga på nätet. Man finner också att omtolkningen ”vet i fan” är lika vanlig som originalet ”vete fan”. Med varianten ”jag vet i fan” har ”det vete fan” ombildats till en grammatiskt helt modern mening. På köpet har ”i fan” fått betydelsen ’nog inte’. Det är inte oväntat. ”Så fan heller” och ”i helvete heller” har ju också nekande innebörd.