Det är inte bara ord som har betydelser i språket. Ovanliga ljud och ljudförbindelser kan också förknippas med betydelser. En sådan ljudförbindelse är fn- som i ”fnas”, ”fnask” och ”fnatt”. I Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien finns det jämnt 20 sådana ord. Jämför det med ord på fl-. I samma ordbok är de 436 stycken.
De två sista orden har en negativ värdering inbakad i betydelsen. ”Fnas” är kanske inte lika vanligt, men negativt det också. Det är enligt ordboken mindre brukligt och har betydelsen ’naturligt hölje som skrapats bort, speciellt om avflagade mindre hudstycken’. Kroppens avsöndringar och avstötningar anses i allmänhet orena och ofina att tala om. Dessutom är fnas små. Många ord på fn- bär på betydelsen litenhet. Att kalla en kvinna för ”fnask” är att förminska hennes värde, en ”(putte)fnask” är kroppsligen liten, och ett ”fnas” är som sagt också litet och obetydligt.
Också ”fnissa” och ”fnittra” har liten-betydelsen. Fniss och fnitter är minivarianter av skratt. Dessutom är de lätt negativa. Man fnissar eller fnittrar när det är olämpligt att skratta och man egentligen inte vill skratta eller fnissa alls, och kan man göra det av nervositet eller hånfullt och retsamt (alltså negativt). Det enda ordet i ordboken som inte har de här bibetydelserna är ”fnöske”. Men även det verkar ha ett samband med ett ord med negativ klang, det dialektala ”fnusk”, som betyder ’murket trä’.
De riksspråkliga orden från ordboken kan ju sägas höra till dialekten i Västervik, eftersom de används även där. Hur står det då till med de mer dialektala orden? ”Fnas” har även ett motsvarande verb ”fnase”. Det ordet kan ha samma betydelse som ett ord min mor ofta använde, nämligen ”snatre”. När man är ute för att plocka bär och det är glest mellan bären, fick man gå omkring och ”snatre”, alltså mödosamt plocka ett bär här och där. Både den negativa bibetydelsen och liten-betydelsen är ju tydliga här. Även ”fniske” kan ha samma betydelse, men det kan också betyda att man ”fnisker opp”, dvs gör något lite finare utan att göra det grundligt.
Även de andra västerviksorden på fn- passar in i mönstret. Ett ”fnas” är det lilla som blir kvar när man ätit upp ett äpple, ”fnyk” är den typ av regn som nästan bara är dimma (när det ”fnyker”), att ”fnule” med något ”fnulit” är att pilla med något litet som inte blir så färdigt eller bra gjort.
Men varför har fn- bibetydelsen negativ eller liten? Troligen finns det ett samband med verbet ”fnysa”. Man fnyser åt det som man finner negativt, obetydligt och litet. ”Fnysa” är också ljudhärmande: en fnysning låter nästan precis som ”fn”. Så sannolikt är det så att den negativa och förringande innebörden i fnysljudet färgar av sig på orden på fn-. Varför detta ljud sedan har fått den här innebörden är en annan historia.