De brann för sin Gud

Det är väl känt att kvinnliga helgon och mystiker inte har suttit lydigt instängda i kloster och i sina kvinnoroller. De har varit namnkunniga, färgstarka och kreativa och de valde det heliga värvet för det var det enda som stod dem till buds om de inte ville leva under en man eller faders auktoritet.
Det är några sådana karismatiska kvinnor, tillsammans med en vild man, som vi får möta i den här boken.

I Anita Goldmans författarskap har kvinnor ofta för att inte säga nästan alltid stått i centrum. Hon har hittat dem överallt: i bibeln, bland konstnärer och soldater i krig.
Den här gången har de en gemensam nämnare. De har varit starka i i anden och brunnit för sin kompromisslösa kärlek till Gud. Den har vare sig inkvisitorernas tortyrkamrar eller nazisternas koncentrationsläger kunnat rubba, inget har fått dem att vackla i sin tro.

Anita Goldman berättar om kvinnor som förmodligen är ganska okända för de flesta, men inte desto mindre intressanta.
Teresa av Ávila är en av dem. Hon levde under 1500-talet i Spanien. Hennes skrifter väckte maktens vrede. Etty Hillesum var en ung judisk kvinna från Holland. Hon kunde se det vackra även i en av helvetets förgårdar nazisternas koncentrationsläger Auschwitz. Hon gav aldrig upp och skrev:
?I detta tjugonde århundrade kan man ännu tro på mirakel. Och jag tror på Gud, även om lössen i Polen snart har ätit upp mig.?

Fransyskan Marguerite Porete bränders på bål 1310 efter att ha lidit i 18 månader i inkvisitorernas fängelsehålor. Anita Goldman berättar också om hängivenhetens helgonpoeter i det medeltida Indien och sist i boken om Irans största poet; Hafez. Hans dikter läser man fortfarande i Iran trots att han dog i slutet på 1300-talet.
Är hängivenheten och vördnad en väg på vilken män och kvinnor kan hela de djupa såren som kampen mellan dem orsakat, frågar författarinnan. Om svaret är jag, så finns det kanske lite hopp för mänskligheten i alla fall.