Dags för ännu ett tonsättarjubileum

Tonsättarjubileerna duggar. Nu är det dags för Diderich Buxtehude, Danmarks störste kompositör och organist på 1600-talet. Han dog för precis 300 år sedan, i Lübeck. Där hade han då verkat inom sina båda fält i nästan 40 år.
Bland många andra som hört talas om Buxtehudes konst vandrade den tjugoårige Johann Sebastian Bach från Arnstadt till Lübeck (till fots!) för att få lära sig något okänt. Sträckan måste vara över 30 mil. Även tillbaka gick han, sägs det.

Buxtehude hann även med att vara svensk. Han gjorde också ett slags resa som tjugoåring. Från Helsingör till Helsingborg och Mariakyrkans berömda orgel där. Fast det där med "svensk" blev lite överdrivet. Han kom till Helsingborg 1657, men det var först året därpå som danskarna släppte ifrån sig staden till Sverige.
Tre år, tror jag, blev Buxtehude kvar där innan en annan Mariakyrka lockade, den i Helsingör. Och efter åtta år där ropade en ännu mer aktad Mariakyrka på honom, den i Lübeck.

I många år höll han kvällskonserter i sin kyrka där, hans bekanta "Abendmusik", som inte bara omfattade orgeltoner utan mycken oratoriesång. Ryktena om dessa spred sig över hela Tyskland, något som då även unge Bach nappade på.

Det var i den andan som Bo Ingelberg, bjöd in till en stund med Buxtehude på lördagen, mars månads Lördagsmusik i Sankt Petri kyrka. Satsningen var välkommen och uppskattad som vanligt med kaffetår och givande information som inledning. Bo Ingelberg är dessutom en tydlig och intresseväckande berättare, något som gav alla som satt där chansen att, så att säga, se Buxtehude framför sig.
Energisk var han. Det Preludium och fuga med friska chaconne-variationer som Bo Ingelberg inledde konserten med innehöll just något speciellt hos Buxtehude: fart och fläkt. Särdeles brukligt var detta inte i dåtidens kyrkoliv. Att Bach påverkades, det är uppenbart.
Tydligast blir det i de rena, de ordlösa orgelverken. Orden har ofta en allvarlig tyngdkraft som påverkar tonsättarens vägar. Detta trots titlar som praktiskt taget genomgående pekar på lovsång.

En mäktig musikstund blev det. Bo Ingelbergs övergripande insatser kändes som en försäkring. Därtill hans klara och inkännande spel, både på Marcussen- och kororgeln samt cembalon.
En liten kammarensemble med violinisterna Alexandru Costici och Anette Danielsson samt cellisten Gunnar Andersson höjde stämningen än mer.
Ingelbergs Körensemble fick lite av huvudroll i tre Buxtehude-kantater. Särskilt i "In dulci jubilo", kanske för att de tonerna kändes mer bekanta än de andra.