Back igen. Per Alexandersson, nytillträdd festivalgeneral och tänkt som festivalens räddare, ser tillkämpat lugn ut. Han tar en klunk kaffe och behåller solglasögonen på medan han förkunnar att festivalen inte nådde riktigt hela vägen - i år heller. Han säger lite halvhjärtat att det är en hanterbar förlust. Visst det är det. Den måste ju hanteras. Frågan är bara hur. Mitt tips är att försöka toppa laget. I år var det många säkra kort. Och visst. Vem älskar inte Håkan Hellströms tonsatt poppoesi med hjärtslitande ärliga texter? Vem blir inte djupt och svårt imponerad av Robyn som gör sin första Sverigespelning på två år och är den coolaste katten i byn? Och visst småler man åt The Hives välkoreograferade rock med en hysteriskt skicklig Howlin’ Pelle Almqvist ständigt på språng över scenen. Rage Against the Machine kör över publiken med en rapmetal-ångvält som lämnar svallvågor som håller i sig natten ut. H.I.M håller hov med sina powermetaldängor framför ett hav av mobilkameror med tillhörande tonåringar. Men. Det räcker inte hela vägen. Jag vill inte gnälla på Hultsfredsfestivalen. De kämpar och bokar artister som kan locka en bred publikskara. I år fattades några namn. Det fanns inget rejält anfallsspel. Hultsfred fick en rejäl käftsmäll från betygligt mindre och mer alterta Where the action is som hade en strålande line-up med Foo fighters, Queens of the Stone Age och Hellacopters, i Stockholm. Snacka om toppat lag. Nu verkar Hultsfredsfestivalen mest handla om att inte förlora alltför mycket. Det är ingen bra utgångspunkt. Det säger sig självt att det är roligare att kolla på någon som är offensiv än någon som bara backar hem. Det är dags att satsa framåt, bära eller brista. Annars kan det bli baklängesmål i nittionde minuten. Att Sverige-Spanienmatchen var ett av de mest välbesökta akterna under hela festivalen är bara alltför talande... In med Zlatans musikaliska motsvarigheter. Annars finns det snart inget kvar att försvara.
