Dags att gå och fiska – utan mobilen

Böjd nacke. Fingret på telefonen. Femåringen är förlorad i Minecraft-världen. Han hör mig, men lyssnar inte.

Kultur och Nöje2015-04-14 13:44
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

– Bara lite till, snälla?

Jag som lovade mig själv att han aldrig skulle bli ”ett sånt barn”. Min unge skulle aldrig få nån ”paddnacke”! Aldrig sitta klistrad vid en skärm!

Senaste tiden har det blivit lite väl mycket spelande, tänker jag. En halvtimme varje fredag har utökats snabbt. Lite spel här och lite spel där. Nu är är det nog nästan varje dag, faktiskt...

Och jag då, jag är bestämt inte mycket bättre själv. Bygger lego med ett finger på telefonen. Hummar till svar. Måste bara... kolla... Facebook... först.

Jag samlar till familjeråd.

– Jo, hädanefter ska vår familj ha skärmfri måndag. Då får ingen pilla på mobilen eller sitta framför tv:n. Vi ska göra saker TILLSAMMANS. Som att spela kort eller spel, rita eller baka, säger jag och väntar på att något liknande kalabaliken i Bender ska ta fart.

– JAAAA, vi ska BAKA! jublar femåringen gladare än en heroinist som erbjuds en gratis sil.

– Ja, eller alltså, leka eller nåt... försöker jag.

Snart vet alla. Han sprider ordet bland släkt och vänner, förskolepersonal och dagiskompisar, kassörskan på Ica och en okänd tant med rollator.

– På måndagar gör vår familj saker TILLSAMMANS och då får ingen pilla på mobilen! skanderar han, och jag skäms.

Jag känner mig som årets looser-mamma. Vi ska lägga undan telefonerna en enda liten sketen kväll i veckan och göra saker tillsammans och Lasse är lika glad som om vi hade köpt Gröna Lund.

Någon gråt och tandagnisslan har det alltså inte blivit. Tvärtom. Vår skärmfria dag har blivit veckans höjdpunkt, tätt efter fredagsmyset. Vi spelar kort, lägger pussel, läser och leker. Bakar och går till lekparken – utan att Instagramma en enda gång.

Att lägga undan mobilen har fått mig att inse hur mycket jag faktiskt använder den. Tyvärr vet jag att jag inte är ensam om att uppdatera Twitter och Facebook, Instagramma och jaga uppåt-tummar i lekparken eller under ett parti Finns-i-sjön.

Och jag vet att nästan alla päron är som jag, vi är där – men inte DÄR, på riktigt. Vi är samma jädra like-torskar hela bunten.

Nä, hörrni. Det är dags att gå och fiska. Med barnen. Utan mobilen.