Dagen då vi minns

Det är inte alldeles enkelt att reda ut den gångna helgens begrepp. Fredagen var Allhelgonadagen, lördagen Alla helgons dag och söndagen Dagen efter alla helgons dag.
Lördagen känns ändå som den avgörande dagen. Det är då de flesta (men inte alla) av samhällets kristna församlingar samlas kring minnet av våra döda.

Så är det i stora delar av världen, även om man inte alltid som vi kallar alla döda helgon. Själva dagen är inte heller den vi minns. Det är dagen då vi minns. Så var det över hela Tjust. Själv sökte jag mig till tre platser i Västervik, Marieborgskyrkan på förmiddagen, på eftermiddagen Sankta Maria kapell och något senare Sankt Petri kyrka.
I det lilla vackra Mariakapellet blev det så trångt att sittplatserna inte räckte till. Särskilt konstigt var nu inte detta, centrum som kapellet är i Nya kyrkogården. Även Sankt Petri samlade en stor skara.
Minnesgudstjänster kallades alla tre, men samtliga var vad Sankt Petri skrev i rubriken: "Musik- och Minnesgudstjänst".
Visst får vi många ord till livs, som ledstänger för våra minnesvandringar. Men frågan är om inte musiken i sig öppnar ännu fler minnesgrindar. Stillheten tillsammans med välvalda toner en dag som denna gör, tycker jag själv, att även ens svåra minnen får vackrare färger och toner.

Paret Roland och Hillevi Hogman besöker ofta hemstaden Västervik. Och som vanligt bjöd de båda på skön barockmusik, Roland med sin luta, Hillevi på blockflöjter.
Något annat som förenade Marieborgskyrkan med vad som hände i Maria kapell var de dikter som Karin Rehn läste i Marieborgskyrkan och Elisabeth Ingelberg sjöng i kapellet. De allra flesta av skrivna av poeten Atle Burman, starkt på väg att bli vår nya tids psalmdiktare - även om han ännu inte hunnit in mellan psalmbokens pärmar. Kyrkomusikledaren i Västervik, Bo Ingelberg, har tonsatt Atle-dikter. Och i Maria kapell sjöng Bos hustru, kantorn Elisabeth, just en av dessa, "Någon kommer osedd, men ändå vet jag vem". Även kyrkoherde Britt Alf inledde sin betraktelse med en dikt av Atle Burman.

Johann Helmich Roman och Georg Philipp Telemann får bli exempel på tonsättare som bidrog till stämningen vid båda de nämnda tillfällena. Inte samma stycken och inte samma instrument, men ändå valda för de melodiska betraktelser som deras verk bjuder på.

I Sankta Maria kapell var solisterna - förutom den redan nämnda Elisabeth Ingelberg - flöjtisten Inge Jonsson och gitarristen Christer Davidsson. Hans inslag gjorde naturligtvis att gitarrtonsättare som Piazolla och Tarrega också stod på programmet.
Den musikaliska höjdpunkten Alla helgons dag kom dock i Sankt Petri kyrka. Hela Bo Ingelbergs kyrkokör fanns på plats, samt sopranen Marie Dimpker, violinisten Alexandru Costici och kantorn Marina Johansson som ryckte in vid både orgeln och flygeln när Bo Ingelberg dirigerade kören.

Ett extra fint arrangemang kom när kören sjöng "Pie Jesu" ur Andrew Loyd-Webbers "Requiem" med Marie Dimpker som strong solist från orgellläktaren. Hans Nybergs körvariant av folkmelodien "Bred dina vida vingar" vill jag också markera, även då med Marie Dimpkers röst från läktaren.
Postludiet, Charles Gounods "Agnus Dei" ur hans Messe Solennelle betonar jag också. Det är en storartad bön med både kör, violin- och sopransolist, koncentrerat sammanhållen av Bo Ingelberg.

Tjänstgörande prästen var Helena Andersson som höll en lågmäld, inkännande betraktelse kring alla våra tunga minnen en dag som denna.
Lika lågmäld var till exempel inte psalmen 172 som i en av verserna nästan uppmanar till nutida halloween-gester: jublande lek med änglar och helgon.