Da Vinci-koden knäckt

I romanens inledning skriver Dan Brown under rubriken Fakta att de hemliga sällskap som det berättas om i boken verkligen finns och i själva romanen har hjälten professor Robert langdon långa faktaspäckade utläggningar.
Men är allt som står i romanen sant? Dan Brown själv hävdar ju det, men det finns de som gått till botten med frågan och vänt ut och in på vartenda litet påstående. Ett par av dem är Marie-France Etchegoin, journalist, och Frédéric Lenoir, religionshistoriker, på ett mycket ambitiöst sätt har de rett ut vad som är sant och vad som inte är det. För allting som står i Da Vinci-koden är inte sant, det visar de med all önskvärd tydlighet. (Den som tvivlar kan göra en djupdykning i den digra källförteckningen.)
Fakta är minst lika spännande som fiktion, det vet alla som läst Da Vinci-koden och övertygats av författarens utfästelser om att vartenda ord är sant. Synd bara att han luras.
I boken spelar Leonardo da Vincis fresk Den sista nattvarden en viktig roll. Där kan vi enligt Dan Brown läsa ut att Jesus var gift med Maria Magdalena som sitter till vänster om honom och att sättet de sitter på symboliserar det heliga kvinnliga/kalken (graal)/moderlivet.
Det finns inga bevis för att Leonardo da Vinci velat gömma just dessa budskap i målningen. Den person som sitter till vänster om Jesus ska till exempel föreställa Johannes, favoritlärljungen, och sättet de sitter på skulle enligt konsthistoriker visa på det oändliga avståndet mellan Jesus gudomliga natur och Johannes mänskliga. Marie-France Etchegoin och Frédéric Lenoir konstaterar att Dan Brown ser hemliga tecken där de inte finns och övertolkar in absurdum.
På samma sätt har bestsellerförfattaren övertolkat symbolerna i Rosslyn Chapel och Saint-Sulpicekyrkan. Dessutom glömmer han att nämna detaljer som strider mot hans teorier.
Fascinerade läsare blir säkert också besvikna över att det hemliga sällskapet Prieuré de Sion är ett relativt nytt påhitt av ett franskt original (nej, varken Leonardo da Vinci eller Isaac Newton hade chansen att vara med). Fast Opus Dei finns på riktigt.
Mycket av det som står i Da Vinci-koden stämmer inte med fakta (vilket är helt okej när det gäller en roman, men då ska författaren inte utge sig för att återge verkligheten). Men det finns en sak som Marie-France Etchegoin och Frédéric Lenoir tycker är viktig att ta upp och där de erkänner att Dan Brown har en poäng när det gäller det heliga kvinnliga.
Faktum är att kvinnor inte ges särskilt stort utrymme i de monoteistiska religionerna (kristendomen, judendomen och islam) vilket har fått återverkningar på kvinnans ställning i samhället. Den kvinnliga sidan av religionen förtjänar att lyftas fram, anser författarna. Och det gör den.
I takt med att samhället blir alltmer jämställt får också religiösa åskådningar som tidigare levt undanträngda allt större plats: den kristna alkemin, den muslimska sufismen och den judiska kabbalan - som till exempel artisten Madonna (!) bekänner sig till.

Da Vinci-koden knäckt

Dan Browns spänningsroman Da Vinci-koden blev en riktig kioskvältare. Världen över har människor kastat sig över boken och fascinerats och fängslats. Platserna som skildras i romanen har närmast blivit vallfärdsmål (inte för att Louvren och Rosslyn Chapel var okända förut . . .)