Curry, curry tråkshow?

Ett av mina favoritprogram på tv just nu är Curry curry talkshow. En ny säsong har precis satt igång och jag väntar med spänning på att få se vilka gäster som kommer att besöka Sanjeev och hans familj den här gången.
För er som inte sett programmet kan jag berätta att det är en lätt parodi på traditionella engelska talkshows. Den är delvis en sitcom där en eller flera kända gäster intervjuas av en fiktiv indisk familj som byggt en tv-studio på baksidan av sitt hus.
Den senaste tiden verkar svensk tv ha köpt in en hel del engelska pratprogram. Parkinson är ett annat av dem. (Han var för övrigt gäst i ett avsnitt av Curry, curry.)
Att det här programmet intresserar kan jag förstå, för även fast det är gjort för en brittisk publik så är de flesta gästerna internationellt kända stjärnor. Tyvärr tycker jag att programmet är ganska tråkigt.
Nu hoppas jag på att någon svensk kanal ska köpa in den allra bästa brittiska talkshowen som finns. Min absoluta favorit någonsin: So Graham Norton.
Många av gästerna i det programmet är amerikanska b-kändisar, men de är i alla fall bekanta för en svensk publik. Skämten är tillräckligt oanständiga för att roa de flesta. Dessutom skojas det en del med korkade amerikaner och det är ju alltid skoj!
Man kan i och för sig fråga sig varför SVT sänder ett program som Curry, curry talkshow. Det är så uppenbart riktat till en brittisk publik, men jag tycker att det är jätteroligt. Inte för att programmet är så himla bra eller för att gästerna är så otroligt spännande, utan för att jag får en chans att känna mig lite trevligt englandsnostalgisk.
Jag var nämligen i England och jobbade på ett produktionsbolag som bland annat gjorde en stor show för tv-kanalen ITV. Den hette Star Lives och var tänkt att vara deras svar på BBC:s Här är ditt liv.
Många av de "kändisar" som var gäster där har även varit gäster på Curry curry talkshow (som i original heter The Kumars at no. 42).
Då kan jag sitta och stolt säga: "Titta honom har jag träffat!" eller: "Henne har jag pratat i telefon med!" Ja, det är lite fånigt men det känns ändå rätt kul.
Tyvärr är de flesta ganska eller helt okända här i Sverige, så det är sällan någon blir imponerad över att jag har pratat i telefon med Barbara Windsor eller serverat Claire Sweeney en kopp te. Det är ju nästan ingen här som har sett tv-såporna Eastenders och Brookside som de är kända ifrån.
Tvärtom blir mina kompisar oftast uttråkade och vill byta kanal när jag vill titta på Curry curry. Något som jag förstås försöker avhjälpa med att sitta och förklara skämten och även berätta roliga anekdoter om när jag var i England. Det vill säga anekdoter som jag tycker är roliga. Om någon annan egentligen tycker det är väl tveksamt, men det hindrar mig förstås inte ifrån att berätta dem.